Kapitel 5: Infiltration i väst (del 1)

 Innehåll

1. Kommunism via våld och ickevåld

2. Spionage och desinformation

3. Från New Deal till den progressiva rörelsen

4. Kulturrevolution i väst

5. Fredsrörelsen och medborgarrättsrörelsen

****

Introduktion

Det amerikanska presidentvalet 2016 var ett av de mest dramatiska på flera årtionden. Fastän röstsiffran var låg, bara 58 procent, var valkampanjen full av oväntade vändningar som fortsatte även efter valet. Vinnaren, Republikanska partiets kandidat Donald Trump, angreps stenhårt av media, och protester bröt ut i städer runt om i landet. Demonstranterna höll upp skyltar med slagord som ”Inte min president”, anklagade Trump för att vara rasist, sexist, främlingsfientlig eller rentav nazist. Det kom krav på omräkning och hot om riksrätt.

Grävande journalister har visat att bakom många av de här protesterna låg ett antal intressegrupper. Den nyzeeländske aktivisten Trevor Loudon visar i sin dokumentär ”America Under Siege: Civil War 2017” att ett stort antal av demonstranterna var ”professionella revolutionärer” med kopplingar till kommunistregimer och andra auktoritära stater som Nordkorea, Iran, Venezuela och Kuba. Loudons arbete satte också fingret på två framstående amerikanska socialistiska organisationers roll: Det stalinistiska Workers World Party och det maoistiska Freedom Road Socialist Organization. [1]

Loudon, som undersökt kommuniströrelsen sedan 80-talet, kom fram till att vänsterorganisationer nu gjort USA till sitt primära mål för infiltration och omstörtande verksamhet. Amerikansk politik, utbildning, media och affärsliv har allt mer rört sig åt vänster, under påverkan av personer på viktiga positioner. Samtidigt som människor världen över jublade över den fria världens seger i det kalla kriget, tog kommunismen i smyg över offentliga institutioner i väst, i förberedelse för slutstriden.

USA är den fria världens ledstjärna, och har ett gudomligt uppdrag att agera som världens polis. Det var USA:s inblandning som till sist avgjorde båda världskrigen. Under kalla kriget, under hot om ett förintande kärnvapenkrig, lyckades USA hålla östblocket i schack tills dess att kommunistregimerna i Sovjet och de östeuropeiska länderna föll samman.

USA:s ”founding fathers” som skapade landets politiska system, använde sina kunskaper om den västerländska religiösa och filosofiska traditionen för att skriva självständighetsförklaringen och USA:s konstitution. Dessa dokument bygger på självklarheten i de rättigheter som människan fått av Gud – först och främst tros- och yttrandefrihet – och i dem etableras den maktdelning som garanterar det republikanska styrelseskicket. USA utkämpade ett inbördeskrig för att till fullo förverkliga dessa grundläggande principer, genom att slaveriet avskaffades. I 200 år har dessa principer bättre än några andra lyckats främja ”inhemskt lugn” och säkrat den ”allmänna välfärd” som det talas om i konstitutionens inledning.

Friheten i den västra hemisfären går helt på tvärs med det kommunistiska spökets mål, vilket är att förslava och förinta mänskligheten. Det gömmer sig bakom en vacker vision av ett kollektivt, jämlikt samhälle medan det instruerar sina utsända bland människorna till att utföra dess uppdrag runt om i världen.

I öst, i länder som Sovjetunionen och Kina, har kommunismen manifesterat sig som en totalitär regim, med massdödande och utplånande av den traditionella kulturen. Men i väst har den tyst och systematiskt etablerat kontroll med hjälp av omstörtande verksamhet och desinformation. Den fräter på ekonomin, de politiska processerna, samhällsstrukturen och mänsklighetens moraliska grund, för att få mänskligheten att degenerera och förstöras.

Eftersom kommunistpartiet inte styr länderna i väst har spökets agenter förklätt sig genom att infiltrera alla möjliga organisationer och institutioner. Det finns minst fyra stora krafter som driver den kommunistiska omstörtningen av väst.

Den första omstörtande kraften var Sovjetunionen, som grundade den kommunistiska Tredje internationalen (Komintern) för att sprida revolutionen över hela världen. På 80-talet började de kinesiska kommunisterna genomföra ekonomiska reformer. Kinesiska kommunistpartiet etablerade utbyten inom politik, affärsliv och kultur som gav det en möjlighet att infiltrera väst.

Det andra medlet för omstörtning var de lokala kommunistpartier som samarbetade med Sovjetiska kommunistpartiet och Komintern.

Det tredje utgjordes av ekonomiska kriser och sociala omvälvningar, som fått många västerländska regeringar att börja införa socialistisk politik under de senaste årtiondena, vilket lett till en ständig förflyttning vänsterut.

Det fjärde är de som sympatiserar med och stödjer kommunistpartierna och socialismen. Dessa sympatisörer tjänar kommunismen som en femte kolonn, eller ”nyttiga idioter” i det västerländska samhället. De hjälper till att förstöra dess kultur, så frön till moralisk nedgång och underminera den legitima regeringen.

Det ligger långt utanför denna texts omfattning att kunna ge en heltäckande berättelse om den kommunistiska infiltrationen av väst, inte minst som det är en sådan dold och komplex process. Men genom att förstå de breda dragen kan läsaren få en bild av hur kommunismens onda ande opererar, och lära sig att se igenom de olika lagren av förvillelse och bedrägeri. Av utrymmesskäl begränsar sig detta kapitel till en generell översikt av kommunismens räckvidd i USA och Västeuropa.

1. Kommunism via våld och ickevåld

Den allmänna bilden av kommunistpartiet är förknippad med våld, och det är inte utan skäl. I ”Det kommunistiska manifestet” skriver Marx och Engels: ”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning.” [2]

Det faktum att de kommunistiska regimerna i Ryssland och Kina tog makten genom våldsam revolution och använde våld som ett verktyg för förtryck drog uppmärksamheten bort från kommunismens mindre synliga former.

Den gren av marxismen som förespråkar våldsam revolution representeras av leninismen, som anpassade teorin i två betydelsefulla avseenden. Enligt Marx skulle den kommunistiska revolutionen börja i avancerade kapitalistiska länder, men Lenin trodde att socialismen kunde byggas i Ryssland, som var förhållandevis ekonomiskt outvecklat.

Lenins andra, och viktigare bidrag till marxismen var hans doktrin om att bygga partiet.

Att bygga partiet handlade i princip om att ta de tekniker för tvång, bedrägeri och våld som redan fanns i kriminella organisationer och ingjuta dem med marxistisk socioekonomisk teori. Enligt Lenin är arbetarklassen inte kapabel att utveckla klassmedvetande eller kräva revolution på egen hand, utan måste aktiveras utifrån. Revolutionens agenter skulle organiseras i ett mycket disciplinerat ”avantgarde” – kommunistpartiet.

De brittiska ”fabianerna”, som grundade The British Fabian Society 1884, året efter Marxs död, tog en annan väg i sin kamp för att införa socialism. Fabianernas symbol är en varg i fårakläder, och deras namn syftar på den romerske generalen och diktatorn Quintus Fabius Maximus Verrucosus, som gått till historien för sin fördröjande och undvikande stridstaktik i kampen mot Hannibal.

På framsidan till Fabian Review, den första pamflett som fabianerna producerade, finns en anteckning: ”Man måste vänta på det rätta ögonblicket, såsom Fabius gjorde med stort tålamod i kriget mot Hannibal, fastän många kritiserade hans dröjsmål; men när tiden är inne måste man slå till hårt, som Fabius gjorde, annars har ens väntan varit förgäves och fruktlöst.”

För att gradvis uppnå socialismen uppfann fabianerna ”genomträngningen”, en politik som gick ut på att utnyttja öppningar som uppstod i politik, affärsliv och civilsamhälle. Fabianerna begränsade inte sina medlemmars aktiviteter, utan uppmuntrade dem att främja socialismen genom att gå med i lämpliga organisationer och utveckla nära relationer med viktiga personer, som ministrar, högt uppsatta tjänstemän, industrimagnater, rektorer för universitet eller kyrkoledare. Sidney Webb, ordförande för The Fabian Society skrev:

Som sällskap välkomnade vi män och kvinnor från alla religiösa samfund, eller de som inget tillhörde, och vi insisterade starkt på att socialism inte var sekularism; och att själva målet och syftet med all förnuftig kollektiv handling var utvecklandet av den individuella själen, medvetandet eller karaktären. […] Inte heller begränsade vi vår propaganda till det långsamt framväxande Labourpartiet, eller till dem som var beredda att kalla sig socialister, eller till kroppsarbetarna, eller till någon särskild klass. Vi framförde våra idéer, en och en, så övertygande vi kunde, till alla som var redo att lyssna på dem – konservativa, i den mån vi fick tillgång till dem, kyrkor och kapell från alla samfund, de olika universiteten, liberaler och radikaler, alltid tillsammans med de andra socialistiska sällskapen. Detta kallade vi ”genomträngning”, och det var en viktig upptäckt. [4]

Många medlemmar av The Fabian Society var unga intellektuella. De höll tal och publicerade böcker, tidskrifter och pamfletter runt om i samhället. Under 1900-talet flyttade fabianerna upp på den politiska scenen. Sidney Webb blev deras representant inom Labourpartiets representationskommitté.

Webb skrev utkastet till Labourpartiets konstitution och partiprogram. Han tog en ledande roll i att utveckla dess politik och försökte få fabianismen att bli den vägledande ideologin inom partiet. The Fabian Society fick senare inflytande i USA, där det uppstod många grupper på de humanistiska fakulteterna på olika universitet.

Oavsett om det är Lenins våldsamma revolution eller fabianernas ickevålds-kommunism, så manipuleras båda två av kommunismens spöke, och deras mål är i slutänden desamma. Lenins våldsamma kommunism avfärdar inte ickevåldsmetoder. I sin bok ”’Radikalismen’ – kommunismens barnsjukdom” kritiserar han de kommunistpartier i Västeuropa som vägrade att samarbeta med vad han kallade ”reaktionära” fackföreningar, eller att ta plats i de ”kapitalistiska” nationella parlamenten.

Lenin skriver: ”Politikerns konst (och kommunistens rätta insikt om sina uppgifter) består just i att riktigt beräkna de förhållanden och det ögonblick, då proletariatets avantgarde med framgång kan överta makten, då det därunder och därefter kan erhålla tillräckligt stöd från tillräckligt breda skikt av arbetarklassen och de icke proletära arbetande massorna, då det därefter skall kunna förstå att uppehålla, befästa och utvidga sitt välde, medan det uppfostrar, lär och rycker med sig allt större arbetande massor.” [5]

Lenin betonade om och om igen att kommunisterna måste dölja sina sanna avsikter. Vill man ta makten kan man inte utesluta några löften eller kompromisser. Med andra ord kan man vara skrupelfri för att nå sina mål. På sina respektive vägar till makten utnyttjade också det ryska Bolsjevikpartiet och Kinesiska kommunistpartiet våld och bedrägeri till fullo.

De sovjetiska och kinesiska kommunistregimernas brutalitet har dragit bort uppmärksamheten från ickevålds-kommunismen i väst. Bernard Shaw, den irländske dramatikern och fabianen, skrev: ”Jag klargjorde också att socialism innebär jämlikhet på inkomstens område till varje pris, och att under socialismen skulle du inte tillåtas vara fattig. Du skulle med tvång förses med mat, kläder, husrum, utbildning och anställning, vare sig du ville eller inte. Om det upptäcktes att du inte hade tillräcklig karaktär för att vara värd alla dessa mödor skulle du möjligtvis beredas en vänlig avrättning.” [6]

Fabianerna specialiserade sig på förklädnad. Man valde Bernard Shaw, en man från litteraturens område, att dölja ickevålds-socialismens sanna mål med vackra ord. Men brutaliteten ligger alldeles under ytan. Västerländska kommunistpartier och deras olika frontorganisationer uppviglar unga människor till att skapa en atmosfär av kaos. De använder misshandel, skadegörelse, rån, mordbrand, bombningar och mord för att trakassera och skrämma sina fiender.

2. Spionage och desinformation

Kommunismen menar att nationen är en förtryckande konstruktion av klassamhället, och att nationalitet ska avskaffas. I ”Det kommunistiska manifestet” skriver Marx och Engels att arbetare inte har något land, och manifestet avslutas med uppmaningen ”Proletärer i alla länder, förena er!”

Under Lenins ledning grundade bolsjevikerna det första socialistiska landet i Ryssland, och omedelbart etablerade man Kommunistiska internationalen (Komintern) för att uppvigla till och sprida revolution världen över. Sovjetunionens och Kominterns mål var att störta varje legitim regering i hela världen, och etablera en världsomspännande socialistisk proletariatets diktatur. 1921 etablerade Kominterns Fjärranösternavdelning det Kinesiska kommunistpartiet som skulle komma att ta över Kina 1949.

Förutom Kinesiska kommunistpartiet har andra kommunistpartier världen över sökt vägledning från Komintern och tagit emot finansiering och träning. Med resurserna hos ett stort imperium kunde Sovjetunionens kommunistparti rekrytera aktivister världen över och träna dem att utföra omstörtande verksamhet i deras egna respektive länder.

USA:s kommunistparti, CPUSA, som grundades 1919, var en sådan organisation som följde Komintern och det sovjetiska kommunistpartiet. CPUSA blev aldrig någon större politisk kraft, men dess inflytande på USA var icke desto mindre betydande. CPUSA samverkade med aktivister och aktivistorganisationer för att infiltrera arbetar- och studentrörelser, kyrkan och statsapparaten.

Fred Schwartz, en pionjär inom den amerikanska antikommunismen, sade 1961: ”Alla försök att bedöma kommunisternas inflytande utifrån deras antal är som att försöka bedöma ett båtskrovs hållbarhet genom att jämföra området med hål i med området som är helt. Ett enda hål kan sänka skeppet. Kommunismen är en teori där några få disciplinerade individer kontrollerar och styr resten. En person på en känslig post kan kontrollera och manipulera tusentals.” [7]

Vi vet nu att sovjetiska agenter var aktiva inom den amerikanska regeringen under andra världskriget. Trots detta, och den antikommunistiska kamp som senatorn Joseph McCarthy drev, har fakta gömts undan eller dolts från allmänheten av vänstersinnade politiker, akademiker och medier.

På 90-talet tog den amerikanska regeringen bort hemligstämpeln på ”The Venona Files”, dokument som avkodats av amerikansk underrättelsetjänst under 40-talet, fram till andra världskrigets slut. Dessa dokument visar att minst 300 sovjetiska spioner arbetade inom den amerikanska statsapparaten, inklusive högt uppsatta befattningshavare i Rooseveltadministrationen, som hade tillgång till topphemlig information. Andra agenter använde sina positioner för att påverka amerikansk politik och statsbyggande.

Bland de som avslöjades som sovjetiska spioner fanns Harry Dexter White på finansdepartementet, Alger Hiss på utrikesdepartementet, och paret Julius och Ethel Rosenberg som avrättades i elektriska stolen för att ha sänt militära hemligheter och kärnteknologi till Sovjetunionen.

Den kommunikation som fångades upp och dekrypterades i Venona-projektet är bara toppen av ett isberg; den fulla omfattningen av den sovjetiska infiltrationen av den amerikanska statsapparaten förblir okänd. Vissa sovjetiska agenter hade i sina roller som högt uppsatta amerikanska befattningshavare möjlighet att påverka viktiga politiska beslut.

Alger Hiss, den sovjetiske spionen på utrikesdepartementet, spelade en nyckelroll som President Roosevelts rådgivare under Jaltakonferensen vid andra världskrigets slut. Han hjälpte till att besluta om de territoriella arrangemangen efter kriget, skriva utkastet till FN-stadgan, besluta om fångutväxlingar och annat.

Harry Dexter White, en betrodd assistent till finansminister Henry Morgenthau Jr., hjälpte till att skapa det internationella finansavtalet Bretton Woods, och var en av huvudpersonerna bakom skapandet av IMF och Världsbanken.

White uppmanade Kinesiska nationalistpartiet, Kuomintang, att anställa den hemlige kommunistpartimedlemmen Yi Zhaoding på det kinesiska finansministeriet. Yi, som tillträdde 1941, var mannen bakom de katastrofala valutareformer som skadade Kuomintangs rykte och gynnade Kinesiska kommunistpartiet.

Vissa historiker menar att de sovjetiska spionerna och deras vänstersympatisörers inflytande över amerikansk utrikespolitik ledde till att USA upphörde med sitt stöd till Kuomintang efter det kinesiska inbördeskriget i andra världskrigets kölvatten. På så vis hamnade Fastlandskina i Kinesiska kommunistpartiets händer.

En del forskare, som till exempel M. Stanton Evans, argumenterar att sovjetiska spioner var högst framgångsrika när det gällde att påverka politiken [8]. Whittaker Chambers, en sovjetisk informant med kopplingar till CPUSA, och som senare hoppade av och vittnade mot andra spioner, sade: ”En fientlig makts spioner var i en position där de kunde göra mycket mer än att bara komma över dokument. De var i en position där de kunde påverka nationens utrikespolitik till fördel för nationens huvudfiende, och inte bara vid särskilda tillfällen,[…] utan i vad som måste ha varit en häpnadsväckande mängd dagliga beslut.” [9]

Juri Bezmenov, en KGB-agent som hoppade av till väst, diskuterade de sovjetiska metoderna för omstörtande verksamhet i både texter och intervjuer. Enligt Bezmenov är populärkulturens ”James Bond”-spion som spränger broar och smyger omkring och stjäl hemliga dokument så långt från spioneriets verklighet man kan komma. Bara mellan 10 och 15 procent av KGB:s personal och resurser ägnades åt traditionellt spioneri. Resten lades på ideologisk omstörtande verksamhet.

Bezmenov sade att omstörtningen har fyra steg: Det första är att främja kulturell dekadens och demoralisering i fiendens land; det andra är att skapa kaos i samhället; det tredje är att tvinga fram en kris, som kan leda till endera inbördeskrig, revolution eller invasion utifrån, vilket kulminerar i det fjärde och sista steget, där landet hamnar under kommunistpartiets kontroll. Detta kallas ”normalisering”.

Bezmenov, som även är känd som Thomas Schumann, nämnde tre områden för omstörtning, nämligen tanke, makt och samhällsliv. ”Tanke” inkluderar religion, utbildning, media och kultur. ”Makt” inkluderar statlig administration, rättssystem, polis, militär och diplomati. ”Samhällsliv” inkluderar familj, samhällsgrupper, hälsa, och relationer mellan människor av olika etniciteter och socialgrupper.

Som ett exempel förklarade Bezmenov hur konceptet ”jämlikhet” manipulerats för att skapa oroligheter. Agenter propagerar för ett egalitärt samhälle, vilket får folk att känna missnöje med sina politiska och ekonomiska omständigheter. Aktivism och social oro följs av ekonomiska låsningar, vilket ytterligare försämrar relationen mellan arbetskraft och kapital, i en nedåtgående spiral av destabilisering. Det hela kulminerar i revolution, eller invasion av kommunistiska styrkor. [10]

Ion Mihai Pacepa, den högst uppsatta underrättelseagenten i det kommunistiska Rumänien, hoppade av till USA 1978. Han avslöjade ytterligare saker om hur Sovjetunionen och de östeuropeiska kommunistregimerna antog strategier för desinformation och psykologisk krigföring mot västländer. Enligt Pacepa är syftet med desinformation att förändra människors referensramar. Om man manipulerar folks ideologiska värderingar kommer de inte att kunna förstå eller acceptera sanningen ens om den presenteras i form av direkta bevis. [11]

Enligt Bezmenov tar omstörtningens första steg vanligen 15-20 år – det vill säga den tid det tar för att utbilda en ny generation – medan det andra steget tar två till fem år, och det tredje bara sex månader. I ett tal han höll 1984 sade han att det första steget hade genomförts i USA till en högre grad än vad de sovjetiska myndigheterna ursprungligen hade väntat sig.

Många sovjetiska spioners och underrättelseofficerares berättelser, liksom dokument från kalla kriget vars hemligstämpel lyfts, antyder att infiltrationstaktiker var den pådrivande kraften bakom 60-talets motkultur.

1950 började senatorn Joseph McCarthy att avslöja omfattningen av infiltrationen av den amerikanska statsapparaten och samhället i stort. Men fyra år senare kritiserades han officiellt av senaten, och med det upphörde försöken att göra sig av med det kommunistiska inflytandet. Det här är ett av huvudskälen till USA:s nedgång.

Hotet om kommunistinfiltration har inte minskat sedan Sovjetunionens kollaps och slutet på kalla kriget. Joseph McCarthy har länge demoniserats av vänstersinnade politiker och media. Idag är ”McCarthyism” ett begrepp som betyder politisk förföljelse – en indikation på att vänstern har lyckats etablera dominans i den ideologiska kampen.

Att amerikanska antikommunistiska hjältar som McCarthy förtalats och hållits nere i årtionden visar på en allmän trend. Som en konservativ amerikansk politisk kommentator påpekade har anti-amerikanism blivit en naturlig del av den globala vänsterrörelsen. Vänstern kämpar med näbbar och klor för att skydda äktenskapsbrytare, abortläkare, brottslingar och kommunister. De stödjer anarki och motsätter sig civilisation.

3. Från New Deal till den progressiva rörelsen

Torsdagen den 24 oktober 1929 kraschade New York-börsen. Krisen spred sig från finanssektorn till hela ekonomin, och inga av de stora industriländerna i väst klarade sig. Arbetslösheten drabbade som mest upp till en fjärdedel av USA:s befolkning – över 30 miljoner människor. Sovjetunionen undantaget föll industriproduktionen i de stora industriländerna med i snitt 27 procent. [12]

I början av 1933, med 100 dagar kvar till Roosevelts tillträde, lades många förslag fram för att lösa krisen. Politiken ökade den statliga interventionen i ekonomin, och stora reformer röstades igenom: Emergency Banking Act, Agricultural Adjustment Act, National Industrial Recovery Act, och Social Security Act. Roosevelts så kallade ”New Deal” tog i praktiken slut i och med att andra världskriget bröt ut, men många av de institutioner och organisationer som kom fram under perioden har fortsatt att forma det amerikanska samhället fram till idag.

Roosevelt utfärdade fler presidentordrar än alla andra presidenter sedan honom utfärdade under resten av 1900-talet tillsammans. Ändå föll inte den amerikanska arbetslösheten under tvåsiffriga tal förrän kriget bröt ut. Den verkliga effekten av New Deal var att den amerikanska regeringen började tillämpa hög beskattning och ekonomisk interventionism, och lade sig till med en stor statsapparat.

I sin bok ”The Big Lie: Exposing the Nazi Roots of the American Left” från 2017 skriver den konservative tänkaren Dinesh D’Souza att National Recovery Act, själva hörnstenen i New Deal, i praktiken innebar slutet för den fria amerikanska marknaden.[13]

I en annan bok, ”FDR’s Folly” från 2003, skriver historikern Jim Powell att New Deal faktiskt förlängde depressionen snarare än fick slut på den. Social Security Act och arbetslagar ledde till ytterligare arbetslöshet, och höga skatter drabbade de friska företagen. [14] Ekonomen och Nobelprisvinnaren Milton Friedman håller med Powell, och skriver: ”Powell demonstrerar bortom skuggan av ett tvivel att New Deal försvårade återhämtningen från tillbakagången, förlängde och förvärrade arbetslösheten, och banade väg för en statsapparat som lade sig i allt mer och blev allt dyrare.” [15]

Lyndon Johnson, som tillträdde efter mordet på President John F. Kennedy 1963, förklarade ”krig mot fattigdomen” i sitt tal till nationen 1964, och sjösatte det så kallade ”Great Society”-programmet. På kort tid utfärdade Johnson en serie presidentordrar, etablerade nya statliga myndigheter, förstärkte välfärdsstaten, höjde skatter och utvidgade dramatiskt statsmakten.

Det är intressant att lägga märke till likheterna mellan Johnsons åtgärder och det amerikanska kommunistpartiet, CPUSA:s program från 1966. Gus Hall, generalsekreterare för CPUSA, sade: ”Den kommunistiska attityden till Great Society kan sammanfattas i det gamla uttrycket att två män som sover i samma säng kan ha olika drömmar. Vi kommunister stödjer alla åtgärder i Great Society-konceptet, eftersom vi drömmer om socialism.”

”Samma säng” syftar alltså på Great Societys olika initiativ. [16] Fastän CPUSA också stödde Great Society-initiativet så var ju Johnsonadministrationens avsikt att förbättra USA under det demokratiska systemet, medan CPUSA ville stegvis slussa in socialismen i USA.

De mest allvarliga konsekvenserna av Great Society och kriget mot fattigdomen kan sammanfattas i tre punkter: De ökade beroendet av ekonomiskt stöd från staten, uppmuntrade folk till att låta bli att arbeta, och skadade familjestrukturen. Välfärdspolitiken gynnade ensamstående föräldrar, vilket drev på skilsmässor och barn utanför äktenskapet. Enligt statistik ökade antalet barn födda utanför äktenskapet från 3,8 procent 1940 till 7,7 procent 1965. 1990, 25 år efter Great Society, var siffran 28 procent, och 2012 var den uppe i 40 procent. [17]

Familjens upplösning förde med sig en mängd omfattande konsekvenser, som en ökad ekonomisk belastning för staten, kraftigt ökad brottslighet, försämrad familjeutbildning, familjer som sitter fast i fattigdom över flera generationer, och en mentalitet som går ut på att man har rätt att försörjas av staten, vilket också har lett till högre frivillig arbetslöshet.

Ett citat som tillskrivits den skotske historikern och juristen Lord Alexander Fraser Tytler lyder: ”En demokrati kan inte existera som ett permanent styrelseskick. Det kan bara existera tills dess att väljarna upptäcker att de kan rösta till sig överflöd från det allmänna. Från den tidpunkten röstar majoriteten alltid på den kandidat som lovar mest förmåner på det allmännas bekostnad, vilket alltid resulterar i att demokratin kollapsar på grund av slapp ekonomisk politik, och diktatur följer.” [18]

Som det kinesiska uttrycket lyder: ”Det går lätt från sparsamhet till slösaktighet, men den motsatta vägen är svår”. När människor utvecklat ett beroende av ekonomisk hjälp blir det omöjligt för staten att minska omfattningen eller antalet bidrag. Den västerländska välfärdsstaten har blivit till en politisk kvicksand, som politiker och tjänstemän saknar en lösning på.

På 70-talet lämnade extremvänstern de revolutionära uttryck som skrämt upp amerikanerna, och bytte ut dem mot mer neutrala uttryck som ”liberal” och ”progressiv”. Läsare som bott i kommunistländer känner säkert igen det senare, eftersom ”progressiv” och ”framsteg” närmast använts som ett slags synonymer till ”kommunism” av kommunistpartierna. Den ”progressiva rörelsen” syftade på kommuniströrelsen, och ”progressiva intellektuella” syftade på personer med kommunistsympatier eller hemliga medlemmar av kommunistpartier.

”Liberal”, såsom det kommit att användas i amerikansk debatt, skiljer sig inte så mycket från ”progressiv”. Samma associationer följer med, i form av höga skatter, ökande välfärdsstat och stor statsapparat. Det innefattar också att man tar avstånd från religion, moral och tradition, att man använder ”social rättvisa” som ett politiskt vapen, och att man kraftfullt främjar feminism, homosexualitet, sexuella avvikelser och liknande.

Vi menar inte att peka ut några politiska figurer eller individer, för det är svårt att korrekt analysera och bedöma komplexa historiska skeenden. Det är dock tydligt att kommunismens spöke varit aktivt i både öst och väst sedan början av 1900-talet. När den våldsamma revolutionen segrade i öst, spred sig kommunismens påverkan till regeringar och samhällen i väst, så att de konstant rörde sig åt vänster.

Särskilt efter Depressionen, och från slutet av första världskriget, har USA antagit allt mer socialistisk politik, som en välfärdsstat, medan ateism och materialism frätte på samhällsmoralen. Människor rörde sig bort från Gud och traditionell moral, vilket gjorde dem mindre motståndskraftiga mot den onda andens förvillelser.

4. Kulturrevolution i väst

60-talet var en vattendelare i nutidshistorien, och ett aldrig tidigare skådat flöde av ”motkultur” svepte in från öst över väst. I kontrast till den kommunistiska kulturrevolutionen i Kina tycktes kulturrevolutionen i väst ha flera fokus, eller möjligen helt sakna fokus.

De unga deltagarna i 60-och 70-talens motkultur motiverades av olika saker. Somliga var emot Vietnamkriget, andra kämpade för medborgerliga rättigheter. En del propagerade för feminismen och fördömde patriarkatet, och återigen andra kämpade för homosexuellas rättigheter. Dessutom fanns det ett förbryllande spektrum av olika rörelser som motsatte sig tradition och auktoritet och som hyllade sexuell frihet, hedonism, droger och rockmusik.

Den västerländska kulturrevolutionens mål var att förstöra den upprätta kristna civilisationen och dess traditionella kultur. Detta internationella kulturella skifte tycks oordnat och kaotiskt på ytan, men det kommer från kommunismen.

Många unga deltagare i denna motkultur hade tre idoler, ”tre M”, nämligen Marx, Marcuse och Mao Zedong.

Herbert Marcuse var en av de viktigaste medlemmarna av Frankfurtskolan, en grupp marxistiska intellektuella med koppling till Samhällsvetenskapliga institutet på Goetheuniversitetet i Frankfurt. Skolan grundades 1923, och dess medlemmar använde så kallad kritisk teori för att angripa den västerländska civilisationen och applicera marxism på kulturens område.

En av grundarna var den ungerske marxisten György Lukács. 1919 ställde han den berömda frågan: ”Vem kan rädda oss från den västerländska civilisationen?” [20] Han utvecklade tanken med att säga att västerlandet begått folkmord mot alla civilisationer och kulturer det har stött på. Den amerikanska och västerländska civilisationen är enligt Lukács världens största ansamling av rasism, sexism, nativism, främlingsfientlighet, antisemitism, fascism och narcissism.

1935 flyttade Frankfurtskolan till USA, och etablerade sig vid Columbiauniversitetet i New York. Det gav den en öppning för att sprida sina teorier på amerikansk mark. Med hjälp från andra vänstertänkare korrumperade de flera generationer av amerikanska ungdomar.

Marcuses teorier kombinerar marxism med freudiansk pansexualism, och blev en katalysator för den sexuella frigörelsen. Marcuse menade att förtrycket av människans natur i det kapitalistiska samhället hindrade frigörelse och frihet. Därför var det nödvändigt att motsätta sig alla traditionella religioner, moral, ordning och auktoritet för att omvandla samhället till en utopi av gränslös och okomplicerad njutning.

Marcuses berömda verk ”Eros och civilisationen” har en viktig plats bland de många verk som Frankfurtskolan producerade, av två specifika skäl: För det första kombinerar boken tankar från Marx och Freud, och förvandlar Marxs politiska och ekonomiska kritik till kulturell och psykologisk kritik. Boken byggde också broar mellan Frankfurtteoretikerna och de unga läsarna, vilket banade väg för det kulturella upproret på 60-talet.

Marcuse sade: ”[Motkulturrörelsen kan kallas] en kulturrevolution, eftersom protesten riktas mot hela kulturetablissemanget, inklusive moralen i det nu existerande samhället. […] Det finns en sak som vi kan säga med fullständig säkerhet: Den traditionella idén om revolution och den traditionella strategin för revolution har nått vägs ände. Dessa idéer är gammeldags […] Vad vi måste genomföra är ett slags diffus och utspridd förintelse av systemet.” [21]

Det var få av de upproriska ungdomarna som verkligen kunde greppa de avancerade teorierna inom Frankfurtskolan, men Marcuses recept var enkelt: var antitraditionell, antiauktoritär, anti-moralisk. Hänge dig åt sex, droger och rock’n’roll utan gränser. ”Make love, not war.” Så länge som man säger ”nej” till all auktoritet och alla samhällsnormer så räknas man som en deltagare i den ”ädla revolutionära saken”. Det var så lätt att vara en revolutionär att det inte är svårt att förstå att så många unga människor lockades till det.

Det måste påpekas att fastän många av de rebelliska ungdomarna agerade på eget bevåg så var många av de mest radikala studentledarna i rörelsens framkant tränade och manipulerade av utländska kommunistiska krafter. Till exempel tränades ledarna för Students for a Democratic Society (SDS) i Kuba.

Studentprotesterna var direkt organiserade och ledda av kommunistgrupper. Den extrema fraktion som kom att bli känd som The Weathermen bröt sig ur SDS 1969 med följande uttalande: ”Motsättningen mellan de revolutionära folken i Asien, Afrika och Latinamerika, och imperialisterna som leds av USA är den främsta motsättningen i dagens värld. Utvecklingen av denna motsättning främjar den kamp som världens folk bedriver mot USA:s och dess lakejers imperialism.” Dessa ord skrevs av Lin Biao, som vid den tiden var det kommunistiska Kinas näst högste ledare efter Mao. De kom från hans artikelserie med titeln ”Länge leve folkkrigets seger!” [22]

Precis som kulturrevolutionen ledde till irreversibel skada på den traditionella kinesiska kulturen, så ledde motkulturen till enorma omvälvningar i väst. För det första normaliserade den många subkulturer som tidigare hört till samhällets ytterkanter, eller var avvikande varianter på den kulturella huvudfåran. Sexuell frigörelse, droger och rockmusik nötte snabbt ner ungdomarnas moralvärderingar och förvandlade dem till en tyst, frätande kraft som motsatte sig Gud, traditionen och samhället.

För det andra så skapade motkulturen en mall för kaotisk aktivism, och närde ett helt spektrum av asociala och antiamerikanska sätt att tänka, vilket i sin tur beredde marken för den revolution på gatan som skulle komma.

För det tredje, efter att de som var ungdomar på 60-talet avslutade den aktivistiska delen av sina liv, så kom de in på universitet och forskningsinstitut, tog examina och doktorerade, och uppgick i det amerikanska samhällets huvudfåra. De tog med sig sin marxistiska världsåskådning och sina värderingar in i utbildningssystemet, media, politik och affärsliv, och främjade på så vis en ickevåldsrevolution över hela landet.

Sedan 80-talet har vänstern tagit över och etablerat starka fästen inom mainstreammedia, akademin och Hollywood. Ronald Reagans presidentskap bröt den här trenden under en kort period, men den började om igen på 90-talet och har under senare år nått sin höjdpunkt.

5. Fredsrörelsen och medborgarrättsrörelsen

I George Orwells bok ”1984” heter ett av Oceaniens ministerier Fredsministeriet, och det har hand om partiets militära angelägenheter. Den omvända meningen i själva namnet innehåller faktiskt en djup innebörd: När ens styrka är underlägsen fiendens är den bästa strategin att proklamera en önskan om fred. Att sträcka ut sin hand i fredens hälsning är det bästa sättet att dölja att man alldeles snart kan starta krig. Sovjetunionen och andra kommunistländer var, och fortsätter att vara, skickliga utövare av den här strategin, vilken man använder för att infiltrera väst.

Världsfredsrådet grundades 1948, och dess första ordförande var den franske fysikern Frédéric Joliot-Curie, en medlem av Franska kommunistpartiet. Andra världskriget hade just tagit slut och USA var fortfarande det enda land som hade tillverkat och testat en atombomb.

Sovjetunionen, som hade lidit enorma förluster i kriget, drev energiskt frågan om världsfred, som en strategi för att avleda det tryck som man utsattes för från väst. Världsfredsrådet kontrollerades direkt av Sovjetiska fredskommissionen, en organisation kopplad till Sovjetunionens kommunistparti. Den drev ett världsomspännande narrativ som gick ut på att Sovjetunionen var ett fredsälskande land, och fördömde USA som en hegemonisk krigshetsare.

Den högt uppsatte Sovjetiske partitjänstemannen och ideologiske ledaren Michail Suslov förespråkade en ”kamp för fred” som blev ett återkommande mantra i den sovjetiska retoriken.

”Den nuvarande antikrigsrörelsen bär vittnesbörd om viljan och beredvilligheten hos de bredaste massorna att skydda freden och hindra krigshetsarna från att störta mänskligheten ner i ännu en avgrund av slakt”, skrev Suslov i en propagandapamflett 1950. ”Nu är vår uppgift att omvandla denna massornas vilja till aktiv, konkret handling, med sikte på att kväsa de anglo-amerikanska krigshetsarnas planer och åtgärder.”

Sovjetunionen sponsrade ett stort antal internationella organisationer och grupper för fackföreningar, ungdomar, kvinnor, journalister och vetenskapsmän för att backa upp Världsfredsrådets påståenden. ”Världsfred” blev en frontlinje i det kommunistiska PR-kriget mot den fria världen.

Den kände sovjetiske dissidenten Vladimir Bukovsky skrev 1982 att ”medlemmar av den äldre generationen kan fortfarande minnas marscherna, stormötena och petitionerna på 50-talet. […] Det är knappast en hemlighet längre att hela kampanjen organiserades, genomfördes och finansierades från Moskva, genom den så kallade Fredsfonden, och det Sovjetdominerade Världsfredsrådet.” [24]

Det amerikanska kommunistpartiet, CPUSA:s, generalsekreterare Gus Hall sade: ”Vi behöver utvidga kampen för fred, trappa upp den, involvera fler människor, och göra det till ett hett ämne i varje samhälle, varje folksammanslutning, varje fackförbund, varje kyrka, varje familj, varje gata och varje plats där människor samlas.” [25]

Sovjetunionen drev sin ”kamp för fred” i tre vågor under kalla kriget, med början på 50-talet. Den andra höjdpunkten inträffade under antikrigsrörelsen på 60- och 70-talet. Enligt vittnesmål från Stanislav Lunev, en före detta GRU-officerare (den sovjetiska militära underrättelsetjänsten) som hoppade av till USA 1992, så lade Sovjetunionen dubbelt så mycket pengar på antikrigspropaganda i väst som man lade på militärt och ekonomiskt stöd till Nordvietnam. Han sade att ”GRU och KGB finansierade nästan alla antikrigsrörelser och grupper i USA och andra länder”. [26]

Ronald Radosh, före detta marxist och aktivist i fredsrörelsen under Vietnamkriget, erkände att ”vår avsikt var inte så mycket att stoppa kriget, som att använda opinionen mot kriget till att skapa en ny revolutionär socialistisk rörelse här hemma.” [27]

Den tredje stora antikrigsrörelsen kom i början av 80-talet, när USA placerade kärnvapenbestyckade medeldistansmissiler i Europa. Fredsdemonstranter krävde att både Sovjetunionen och USA skulle begränsa sina kärnvapenarsenaler, men Sovjetunionen följde aldrig några internationella avtal.

En studie som den amerikanska senatens justitieutskott genomförde 1955 visade att under de 38 år som då hade gått sedan Sovjetregimen bildades, hade den skrivit på nästan 1 000 bilaterala eller multilaterala avtal med olika länder världen över, men brutit nästan alla löften och överenskommelser som ingåtts. [28] Studiens författare noterade att Sovjetunionen troligen var den minst pålitliga större nationen i världshistorien.

Enligt Trevor Loudon var anti-kärnvapenrörelsen i Nya Zeeland på 80-talet i hemlighet sponsrad av Sovjetunionen, och använde specialtränade agenter. Som ett resultat av detta drog sig Nya Zeeland ur säkerhetsavtalet ANZUS mellan Nya Zeeland, USA och Australien. Det ledde till att detta lilla land med färre än fyra miljoner invånare direkt exponerades för hotet från kommunismen. [29]

Efter elfte september-attackerna 2001 förekom ett antal storskaliga demonstrationer och protester mot krig i USA. Bakom dessa demonstrationer låg organisationer med nära kopplingar till kommunister. [30]

Till och med den högt aktade amerikanska medborgarrättsrörelsen påverkades av kommunismens spöke. Den amerikanske tänkaren G. Edward Griffin jämförde de kommunistiska revolutionerna i Kina, Kuba och Algeriet, och kom fram till att medborgarrättsrörelsen i USA följde samma generella mönster. I det första steget delades människor in i olika och inbördes motsatta grupper. I det andra steget skapades en ”enad front” för att skapa en illusion av att man åtnjöt universellt stöd, och för att sedan i det tredje steget agera mot motståndarna. I det fjärde steget uppviglade man till våld. Det femte var att genomföra en kupp och ta makten i ”revolutionens” namn. [31]

På 20-talet upptäckte det kommunistiska Worker’s Party den stora potentialen för revolution bland svarta amerikaner. De ville se en sovjetisk ”svart republik” mitt i den amerikanska södern, där en stor del av den svarta befolkningen bodde. [32] En kommunistisk propagandahandbok som publicerades 1934, ”The Negroes in a Soviet America” framförde tanken på en kombinerad rasrevolution i södern med en proletär revolution i hela landet. [33]

Medborgarrättsrörelsen i USA på 60-talet fick stöd från kommunistpartierna i både Sovjet och Kina. När Leonard Patterson, en svart man och tidigare medlem av CPUSA, lämnade partiet, vittnade han om att uppror och upplopp bland svarta amerikaner hade partiets starka stöd. Både Patterson och CPUSA:s generalsekreterare, Gus Hall, hade tränats i Moskva. [34]

Intensifieringen av medborgarrättsrörelsen skedde också samtidigt som Kinesiska kommunistpartiets kampanj för att exportera revolutionen. 1965 spred Kinesiska kommunistpartiet slagordet ”internationell revolution” och uppmanade den ”breda landsbygden” i Asien, Afrika och Latinamerika att omringa de ”internationella städerna” i Västeuropa och Nordamerika, precis så som kommunisterna i Kina först hade tagit över landsbygden och sedan besegrat nationalisterna i Kuomintang i städerna under det kinesiska inbördeskriget.

De mest våldsamma organisationerna inom rörelsen för svartas rättigheter, såsom Revolutionary Action Movement och de maoistiska Svarta pantrarna, var alla stödda eller under direkt påverkan av Kinesiska kommunistpartiet. Revolutionary Action Movement förespråkade våldsam revolution och ansågs som en farlig extremistorganisation av majoritetssamhället. Den upplöstes 1969.

Svarta pantrarna tog, från sin form till sina läror, Kinesiska kommunistpartiet som sin förebild, med slagord som ”politisk makt växer ur en gevärspipa” och ”all makt tillhör folket”. Maos ”lilla röda” var obligatorisk läsning för alla medlemmar. Precis som Kinesiska kommunistpartiet förespråkade Svarta pantrarna våldsam revolution. En av dess ledare, Eldridge Cleaver, förutspådde 1968 en våg av terror, våld och gerillakrig. Vid många möten viftade deltagarna med Maos lilla röda. Det röda hav som bildades var slående likt de scener som kunde ses i Kina under samma period. [35]

Fastän många av medborgarrättsrörelsens krav har accepterats av samhället har den radikala svarta revolutionära ideologin inte försvunnit. Den dök nyligen upp på nytt i form av rörelsen Black Lives Matter. [36]

Människor världen över vill alla ha fred, och pacifism är ett urgammalt ideal. Under 1900-talet fanns människor med stora visioner och stort medlidande som lade sina krafter på att minska missförstånd och konflikter mellan nationer. På grund av historiska skäl finns det rasdiskriminering i USA och andra västländer. Människor försöker eliminera rasdiskriminering genom utbildning, media och protester, och allt detta är förståeligt.

Men kommunismens onda ande utnyttjar de ideologiska trenderna och samhällskonflikterna i väst. Den sår split, eldar på hatet och skapar våld, medan den vilseleder och manipulerar massor av människor som från början inte ville något ont.

Kapitel 4

Kapitel 5 (del 2)

Referenser

[2] Karl Marx, Det kommunistiska partiets manifest (Marx/Engels Internet Archive), https://www.marxists.org/svenska/marx/1848/04-d037.htm

[1] “An Interview With Trevor Loudon,” Capital Research Center, https://capitalresearch.org/article/an-interview-with-trevor-loudon/.
För mer information om The Workers World Party, se: “Who are the Workers World Party, the group who helped organize the Durham Confederate statue toppling,” http://abc11.com/politics/who-are-the-workers-world-party-and-why-durham/2314577/.

[3] A.M. McBriar, Fabian Socialism and English Politics, 1884–1918. (Cambridge: Cambridge University Press, 1966), s. 9.

[4] Mary Agnes Hamilton, Sidney and Beatrice Webb A Study in Contemporary Biography  (Sampson Low, Marston & Co. Ltd.). https://archive.org/stream/in.ernet.dli.2015.81184/2015.81184.Sidney-And-Beatrice-Webb_djvu.txt

[5] Vladimir Iljitj Lenin, “”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom” https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm

[6] Bernard Shaw, The Intelligent Woman’s Guide to Socialism and Capitalism (Brentanos Publishers New York), https://archive.org/details/TheIntelligentWomensGuideToSocialismAndCapitalism.

[7] Citat från “The Truth about the American Civil Liberties Union,” Congressional Record: Proceedings and Debates of the 87the Congress, 1st session. https://sites.google.com/site/heavenlybanner/aclu.

[8] M. Stanton Evans and Herbert Romerstein, “Introduction,” Stalin’s Secret Agents: The Subversion of Roosevelt’s Government (New York: Threshold Editions, 2012).

[9] Ibid.

[10] Thomas Schuman, Love Letter to America (Los Angeles: W.I.N. Almanac Panorama, 1984), s. 21–46.

[11] Ion Mihai Pacepa, Ronald J. Rychlak, Disinformation (WND Books).

[12] Wang Tseng-tsai, Modern World History (San Min Book Co., Ltd. Taipei, 1994), s. 324–329.

[13] Dinesh D’Souza, The Big Lie: Exposing the Nazi Roots of the American Left (Chicago: Regnery Publishing, 2017), kapitel 7.

[14] Jim Powell, FDR’s Folly: How Roosevelt and His New Deal Prolonged the Great Depression (New York: Crown Forum, 2003).

[15] Ibid., baksidan.

[16] G. Edward Griffin, More Deadly than War, https://www.youtube.com/watch?v=gOa1foc5IXI.

[17] Nicholas Eberstadt, “The Great Society at 50” (American Enterprise Institute), http://www.aei.org/publication/the-great-society-at-50/. Samme författare har skrivit en bok om konsekvenserna av USA:s välfärdspolitik: A Nation of Takers: America’s Entitlement Epidemic (Templeton Press, 2012).

[18] Elmer T. Peterson, “This is the Hard Core of Freedom” (The Daily Oklahoman, 1951). Detta citat har även tillskrivits den franske historikern Alexis de Tocqueville.

[19] William L. Lind, Chapter VI, “Further Readings on the Frankfurt School,” in William L. Lind, ed., Political Correctness: A Short History of an Ideology(Free Congress Foundation, 2004), s. 4–5. Texten finns här: http://www.nationalists.org/pdf/political_correctness_a_short_history_of_an_ideology.pdf

[20] William S. Lind, “What is Cultural Marxism?” http://www.marylandthursdaymeeting.com/Archives/SpecialWebDocuments/Cultural.Marxism.htm

[21] Raymond V. Raehn, Chapter II, “The Historical Roots of ‘Political Correctness,’” i William L. Lind, ed., Political Correctness: A Short History of an Ideology (Free Congress Foundation, 2004), s. 10.

[22] Shen Han, Huang Feng Zhu, “The Rebel Generation: The Western student movement in the 1960s” Lin Biaos text finns i engelsk version här: https://www.marxists.org/reference/archive/lin-biao/1965/09/peoples_war/ch08.htm.

[23] Mikhail Suslov, “The Defense of Peace and the Struggle Against the Warmongers” (New Century Publishers, February 1950).

[24] Vladimir Bukovsky, “The Peace Movement & the Soviet Union” (Commentary Magazine, 1982). Finns här: https://www.commentarymagazine.com/articles/the-peace-movement-the-soviet-union/

[25] Jeffrey G. Barlow, “Moscow and the Peace Movement,” The Backgrounder (The Heritage Foundation, 1982), s. 5.

[26] Stanislav Lunev, Through the Eyes of the Enemy: The Autobiography of Stanislav Lunev (Washington D.C.: Regnery Publishing, 1998), s. 74, s. 170.

[27] Robert Chandler, Shadow World: Resurgent Russia, the Global New Left, and Radical Islam (Washington, D.C.: Regnery Publishing, 2008), s. 389.

[28] Anthony C. Sutton, “Conclusions,” The Best Enemy You Can Buy (Dauphin Publications, 2014).

[29] Trevor Loudon, The Enemies Within: Communists, Socialists, and Progressives in the U.S. Congress (Las Vegas: Pacific Freedom Foundation, 2013), s. 5–14.

[30] “AIM Report: Communists Run Anti-War Movement,” Accuracy in Media(February 19, 2003), https://www.aim.org/aim-report/aim-report-communists-run-anti-war-movement/.

[31] G. Edward Griffin, Anarchy U.S. A.: In the Name of Civil Rights (DVD), John Birch Society.

[32] John Pepper (Joseph Pogani), American Negro Problems (New York: Workers Library Publishers, 1928), https://www.marxistsfr.org/history/usa/parties/cpusa/1928/nomonth/0000-pepper-negroproblems.pdf.

[33] James W. Ford and James Allen, The Negroes in a Soviet America (New York: Workers Library Publishers, 1934), s. 24–30.

[34] Leonard Patterson, “I Trained in Moscow for Black Revolution,” https://www.youtube.com/watch?v=GuXQjk4zhZs.

[35] G. Louis Heath, ed., Off the Pigs! The History and Literature of the Black Panther Party, s. 61.

[36] Thurston Powers, “How Black Lives Matter Is Bringing Back Traditional Marxism,” The Federalist, http://thefederalist.com/2016/09/28/black-lives-matter-bringing-back-traditional-marxism/.