Kapitel 12: Sabotaget mot utbildningssystemet (Del 1)
Innehåll
Introduktion
1. Kommunismens spöke på universiteten i väst
I. Den kraftiga vänstervridningen bland lärarna
II. Att omforma den traditionella akademiska traditionen med kommunistisk ideologi
i. Revolutionär diskurs dominerar humanioran i USA
ii. Kommunistisk teori genomsyrar akademin
iii. Den marxistiska teorin om ideologi
iv. Postmodern marxism
III. Användandet av nya akademiska fält för ideologisk infiltration
IV. Främjande av vänsterradikalism
V. Förnekandet av USA:s stora traditioner
VI. Angrepp på den västerländska kulturens klassiska kanon
VII. Kontroll över läroböcker och humaniora
VIII. ”Omskolning” på universiteten: hjärntvätt och moraliskt förfall
****
Introduktion
Utbildning spelar en viktig roll för individens välbefinnande och självförverkligande. Det upprätthåller social stabilitet och säkrar nationens framtid. Ingen stor civilisation i historien har tagit lätt på utbildning.
Syftet med utbildning är att upprätthålla mänsklighetens moralstandard och bevara dess gudaskänkta kultur. Det är metoden för att överföra kunskap och hantverksskicklighet, och för att socialisera människor.
I Kina har de välutbildade enligt traditionen respekterat Himlen, trott på Gud och försökt vara goda och välvilliga. De har besuttit stor kunskap om traditionell kultur och behärskat ett eller flera yrken. De har varit dedikerade till sina yrken och trott på att behandla andra väl. De har tjänat som samhällets stöttepelare, landets elit och civilisationens väktare. Deras goda karaktär och uppträdande har skänkt dem gudarnas välsignelse.
I sina försök att förstöra mänskligheten har kommunismens spöke riktat in sig på att kapa banden mellan människan och det gudomliga. Att förstöra traditionell utbildning är ett ofrånkomligt steg i detta. Kommunismen har utvecklat olika strategier för att angripa och underminera utbildningen i öst respektive väst.
I de länder i öst, där de kulturella traditionerna är djupt rotade, har det inte räckt med bedrägerier för att lura ett helt folk. Kommunisterna slaktade systematiskt den traditionella eliten, så att kulturbärarna inte skulle kunna överföra arvet till nästa generation.
Samtidigt bombarderade man resten av befolkningen med konstant propaganda.
De västerländska kulturernas rötter är i jämförelse relativt enkla, vilket har gett kommunismen goda möjligheter att i det fördolda förgifta samhället genom att omstörta och sabotera utbildningen i väst. Korruptionen av de västerländska ungdomarna är faktiskt mycket allvarligare än den i Kina. Under presidentvalet 2016 ledde mediernas ständiga smutskastning av de konservativa kandidaterna, tillsammans med missledande opinionsundersökningar, till att resultatet blev en chock för många – särskilt högskole- och universitetsstudenter.
Efter Donald Trumps seger kunde man bevittna ett märkligt fenomen på universitet och högskolor runt om i USA. Somliga studenter upplevde ett sådant trauma, och var så rädda eller utmattade efter valet, att de krävde att lektioner skulle ställas in och prov skulle skjutas upp. För att hjälpa studenterna att hantera sin stress och ångest organiserade vissa prominenta lärosäten olika terapiverksamheter. Studenterna fick leka med modellera eller klossar, måla eller blåsa såpbubblor. Somliga försåg till och med studenterna med katter och hundar som skulle ge dem tröst. Många universitet gav studenterna olika former av psykologisk krishantering, organiserade hjälpgrupper och etablerade tjänster som ”eftervalsåterhämtning” eller ”eftervalsresurser och stöd”. [1]
Att en normal demokratisk process blev mer skräckinjagande än en naturkatastrof eller en terroristattack demonstrerar hur det amerikanska utbildningssystemet totalt havererat. Högskolestudenter, som borde vara mogna och rationella, blev intoleranta och infantila när de ställdes inför förändring och motgång.
Det amerikanska utbildningssystemets sammanbrott är ett av de mest skrämmande fenomenen i landet under de senaste årtiondena. Det signalerar hur kommunismen varit framgångsrik när det gäller att infiltrera och korrumpera västerlandet.
Det här kapitlet kommer främst att fokusera på USA som ett exempel på hur utbildningssystemet i fria länder saboterats av kommunismen. Läsaren kan med hjälp av det bedöma hur situationen för utbildning ser ut i hans eller hennes eget land.
Den kommunistiska infiltrationen av det amerikanska utbildningssystemet manifesterar sig på minst fem områden:
– Direkt främjande av kommunistisk ideologi bland unga. Kommunistisk ideologi tog gradvis över den västerländska akademin genom att infiltrera viktiga traditionella ämnen, och genom att hitta på nya ”vetenskaper” som tar sin utgångspunkt i den. Litteratur, historia, filosofi, samhällsvetenskap, antropologi, juridik, multimedia och andra områden fylldes med olika marxistiskt grundade teorier. ”Politisk korrekthet” blev riktlinjer för att censurera det fria ordet på universiteten.
– Mindre exponering för traditionell kultur för den yngre generationen. Traditionell kultur och tänkande, genuin historia och klassisk litteratur smutskastas och marginaliseras på många olika sätt.
– Sänkta standarder redan från förskolan och lågstadiet. Eftersom nivån på det som lärs ut har sänkts gradvis, blir nästa generations elever hela tiden sämre på att läsa och räkna. De har mindre kunskap, och deras förmåga att tänka kritiskt är underutvecklad. Det är svårt för dessa elever att hantera viktiga frågor i livet och samhället på ett logiskt och öppet vis, och ännu svårare för dem att se igenom kommunismens bedrägerier.
– Indoktrinering av unga elever med ett abnormt tänkande. Allt eftersom barnen växer upp blir de koncept som de fylls med så starka att det nästan blir omöjligt att identifiera och korrigera dem.
– Uppmuntrande av elevernas själviskhet, girighet och njutningslystnad. Det här inkluderar att man uppmuntrar dem att sätta sig upp emot auktoriteter och tradition, blåser upp deras ego och deras känsla av att de bara har en massa rättigheter, minskar deras förmåga att förstå och tolerera andras åsikter och inte hjälper dem att växa psykologiskt.
På alla dessa fem områden har kommunismen i stort sett lyckats nå sina mål. Vänsterideologi är den ledande trenden på amerikanska universitet. Akademiker som tänker annorlunda blir endera marginaliserade i fråga om var de kan undervisa, eller hindras från att ge uttryck för sina traditionella synsätt.
Efter fyra år av intensiv indoktrinering kommer studenterna som genomgått grundutbildningen i det amerikanska högskolesystemet att ha en dragning åt progressivism och liberalism. De kommer vara mer benägna att acceptera ateismen, evolutionsteorin och materialismen utan någon tillstymmelse till ifrågasättande. Dessutom riskerar de att bli trångsynta och lättkränkta ”snöflingor” som saknar sunt förnuft och lägger sig till med en hedonistisk livsstil utan att ta ansvar för sina handlingar. De saknar kunskap, har en trång världssyn, vet mycket lite eller ingenting alls om USA:s historia, och har på så vis blivit den huvudsakliga måltavlan för kommunistiska bedrägerier.
I världens ögon är USA fortfarande ledande inom utbildning. I ett århundrade har USA varit en politisk, ekonomisk och militär supermakt. Landet lägger mycket mer på utbildning än de flesta länder i världen. Efter andra världskriget attraherade den amerikanska demokratin och välståndet begåvade människor från hela världen. Dess utbildningar inom naturvetenskap och teknik är världsledande.
Men systemet upplever en kris. Andelen utländska studenter inom naturvetenskap och teknik är mycket högre än andelen amerikanska studenter, och den här klyftan ökar varje år. [2] Det här reflekterar den försvagning av grundskole- och gymnasieutbildning som skett över hela USA. Eleverna görs medvetet dummare, och fördärvas. Konsekvenserna är redan synliga, och de kommer att bli värre.
Jurij Bezmenov, KGB-avhopparen som presenterades i kapitel fem, beskrev hur den kommunistiska ideologiska infiltrationen av USA nästan var avslutad i början av 80-talet: ”Även om man börjar nu, denna minut, med att utbilda en ny generation amerikaner, så kommer det fortfarande att ta 15-20 år att vända på utvecklingen när det gäller den ideologiska synen på verkligheten tillbaka till det normala.” [3]
Det har gått ett tredjedels århundrade sedan Bezmenov intervjuades. Under den här perioden har, trots att Sovjetunionen och de andra socialistregimerna i Östeuropa föll, kommunistisk infiltration och omstörtande verksamhet i väst inte avstannat. Kommunistiska element i väst riktade in sig på utbildningssystemet som sitt främsta mål. De tog över institutionerna på alla nivåer, främjade sina egna förvridna teorier om utbildning, pedagogik och föräldraskap.
Vi vill betona att nästan alla människor i världen, särskilt de som gått igenom högre utbildning efter 60-talet, har exponerats för kommunistiskt inflytande. Humanioran och samhällsvetenskapen har påverkats mest. Bara några få individer har avsiktligt försökt främja kommunistisk ideologi – majoriteten av människorna inom dessa fält har ovetande blivit indoktrinerade. Nedan avslöjar vi kommunismens mål, så att människor kan identifiera dem och ta avstånd från dem.
1. Kommunismens spöke på universiteten i väst
I. Den kraftiga vänstervridningen bland lärarna
En av de viktigaste orsakerna till att amerikanska studenter tar till sig socialistisk och kommunistisk ideologi, eller blir påverkad av radikala ideologier som feminism eller ekologism (som kommer att diskuteras senare i denna bok) är det faktum att en stor del av personalen på amerikanska universitet är vänstersinnade.
En studie från 2007 med titeln ”The Social and Political Views of American Professors” visade sig 44,1 procent av de 1 417 heltidsanställda universitetslärarna som tillfrågades identifiera sig som ”liberal” (vilket i en amerikansk kontext betyder vänster; ”liberal” nedan ska inte förväxlas med klassiska liberaler), 46,1 procent såg sig som ”moderates” (vilket ungefär motsvarar ”centrister” eller ”mitten”), och bara 9,2 procent var ”conservatives” (alltså konservativa). I de så kallade community colleges (ett slags förberedande högskolor) fanns det något fler konservativa (19 procent) och något färre liberaler (37,1 procent). På högskolor med inriktning på konst och humaniora var 61 procent av lärarna liberaler, och bara 3,9 procent var konservativa. De som var närmre pensionen tenderade att stå ännu längre åt vänster än de nya lärarna. I åldersgruppen 50-64 var det hela 17,2 procent som beskrev sig själva som vänsteraktivister. De flesta universitetsanställda hade tillåtande attityder till homosexualitet och abort. [4]
Studier utförda efter 2007 bekräftar också den här vänstertrenden bland lärare på universitet med de fyraåriga utbildningarna i USA. Amerikanska väljare kan välja att registrera sina partisympatier. En studie som publicerades av Econ Journal Watch 2016 gick igenom hur lärare i historia och samhällsvetenskapliga ämnen på 40 ledande amerikanska universitet hade registrerat sig och fann att av 7 243 lärare var 3 623 registrerade demokrater, och bara 314 registrerade republikaner, alltså motsvarande 11,5 mot 1. De historiska fakulteterna hade den mest ojämna fördelningen, där andelen var 35 mot 1 till demokraternas fördel. En studie från 1968 visade att demokraterna bland historielärarna på den tiden bara var överrepresenterade med 2,7 mot 1. [5]
En annan undersökning av fyraåriga universitet som genomfördes 2016 visade att politiska sympatier bland lärarna var ojämnt fördelade. Det var värst i nordöstra USA, i det område som kallas New England. Enligt data från 2014 gick det sex ”liberala” universitets- och högskolelärare på varje ”konservativ” i landet som helhet – i New England var förhållandet 28 mot 1. [6] En studie utförd av Pew Research Center 2016 fann att av dem som genomgått den fyraåriga grundutbildningen på universitet och högskolor och studerade på avancerad nivå var 31 procent liberala och 23 procent drog åt det liberala hållet. Bara 10 procent var konservativa, med 17 procent som drog åt det konservativa hållet. Sedan 1994 har antalet personer med liberala åsikter som studerar på avancerad nivå ökat kraftigt.
Forskare som deltog vid ett seminarium vid American Enterprise Institute 2016 sade att omkring 18 procent av USA:s samhällsvetare såg sig själva som marxister, medan bara 5 procent såg sig som konservativa. [8]
Den amerikanske senatorn Ted Cruz kommenterade den prestigefyllda juristutbildning han själv gått så här: ”Det fanns fler personer som öppet beskrev sig som kommunister [bland lärarna] än det fanns konservativa. Om du frågade [dem] huruvida det här landet borde bli socialistiskt skulle 80 procent ha sagt ja, medan 10 procent hade tyckt att [till och med] det var för konservativt.” [9]
Kommunismen började ta sig in i det amerikanska utbildningssystemet omedelbart efter att det slagit rot i USA. Från tidigt 1900-tal har många amerikanska intellektuella accepterat kommunistiska idéer, eller de fabianska, socialistiska varianterna. [10]
Motkulturen på 60-talet producerade ett stort antal anti-traditionella studenter. Dessa påverkades i sin ungdom kraftigt av kulturmarxism och Frankfurtskolans teorier. 1973, efter att president Richard Nixon dragit tillbaka de amerikanska trupperna från Vietnam, började de studentgrupper som organiserats kring protesterna mot Vietnamkriget att försvinna från rampljuset, eftersom huvudanledningen till deras existens var borta. Men den radikalism som hade odlats i dessa storskaliga studentrörelser försvann inte.
Radikala studenter gick vidare till avancerade studier inom sociala och kulturella ämnen – journalistik, litteratur, filosofi, sociologi, pedagogik, kulturstudier och dylikt. Efter att ha tagit sina examina inledde de karriärer inom de institutioner som har störst påverkan på samhällsliv och kultur, såsom universitet, nyhetsmedier, statliga myndigheter och icke-statliga organisationer. Det som vägledde dem på den tiden var teorin om ”den långa marschen genom institutionerna”, som influerats av den italienske marxisten Antonio Gramsci. Målet med denna ”långa marsch” var att förändra den västerländska civilisationens viktigaste traditioner.
Herbert Marcuse, en filosof från Frankfurtskolan, sågs som de rebelliska studenternas ”andlige gudfader”. 1974 förklarade han att den nya vänstern inte hade dött, utan att den skulle ”återuppstå på universiteten”. [11] Den nya vänstern lyckades inte bara återuppstå; dess långa marsch genom institutionerna var extremt framgångsrik. En radikal lärare skrev så här om saken:
”Efter Vietnamkriget kröp många av oss inte bara tillbaka in i våra små kontor; vi intog akademiska positioner. När kriget var över blev vi mindre synliga, och det verkade för ett tag – för de som inte var observanta – som om vi hade försvunnit. Nu är vi fast anställda, och arbetet med att omforma universiteten har börjat på riktigt.” [12]
Termen ”tenured radicals” (alltså ungefär radikaler med fast anställning vid universiteten) myntades av Roger Kimball i boken med samma namn, som publicerades 1989. Den syftar på de radikala studenter som var aktiva i freds- medborgarrätts- eller kvinnorörelserna på 60-talet, och senare kom att undervisa på universitet, där de fick fast anställning och professurer på 80-talet. Därifrån spred de sina politiska värderingar vidare till sina studenter och skapade en ny generation radikaler. Somliga av dessa nya radikaler blev sedermera institutionschefer, dekaner och liknande. Syftet med deras forskning är inte att söka sanningen, utan att använda den akademiska miljön som ett verktyg för att underminera den västerländska civilisationen och traditionerna. De vill omstörta samhället och det politiska systemet genom att producera fler revolutionärer som de själva.
När de väl blivit professorer och liknande kan de delta i olika kommittéer, och har avsevärd makt över anställningar, akademiska standarder, val av ämnen för avhandlingar och inriktning på forskning. De har gott om möjligheter att använda sin makt för att exkludera kandidater som inte följer deras ideologi. Av det här skälet har de som är mer traditionellt sinnade och undervisar och forskar med mer traditionella metoder kommit att marginaliseras. När den äldre generationen professorer går i pension kommer de som ersätter dem att mestadels också vara vänsterintellektuella, som har indoktrinerats med kommunistiska idéer.
Gramsci, som influerade konceptet med ”den långa marschen genom institutionerna” delade upp intellektuella i två läger: traditionella intellektuella och organiska intellektuella. De förstnämnda utgör ryggraden i upprätthållandet av traditionell kultur och social ordning, medan de organiska intellektuella tillhör nya klasser eller grupper och spelar en kreativ roll i kampen om hegemoni. [13] ”Proletariatet” använder organiska intellektuella på sin väg till att uppnå kulturell, och så småningom politisk, hegemoni.
Många radikala professorer definierade sig själva som ”organiska intellektuella” som motsätter sig det nuvarande systemet. Liksom Gramsci följer de det marxistiska axiomet: ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.” [14]
På det här viset handlar utbildning för vänstern inte om att överföra essensen av kunskap och mänsklig civilisation, utan att förbereda studenter för radikal politik, social aktivism och ”social rättvisa”. Efter att de har tagit examen och gått ut i samhället uttrycker de sitt missnöje med det nuvarande systemet genom att göra uppror mot traditionell kultur och uppmana till våldsam revolution.
II. Att omforma den traditionella akademiska traditionen med kommunistisk ideologi
Marxism-leninism är den vägledande ideologin för varje ämne i kommunistländer som Kina, men i väst står den akademiska friheten i centrum. Man ska ta etiska och moraliska hänsyn och följa akademiska normer, men akademin bör inte favorisera några särskilda intellektuella trender. Men sedan 30-talet har socialism, kommunism, marxism och Frankfurtskolan tagit över den högre utbildningen i USA och kraftigt förändrat humanioran och samhällsvetenskapen.
i. Revolutionär diskurs dominerar humanioran i USA
I sin bok ”The Victim’s Revolution: The Rise of Identity Studies and the Closing of the Liberal Mind”, frågade författaren Bruce Bawer historikern Alan Charles Kors vid University of Pennsylvania om de tre personer han ansåg hade djupast påverkat humanioran i USA. Utan att tveka nämnde Kors tre författare och tre specifika böcker: Antonio Gramscis ”Anteckningsböcker från fängelset”, Paulo Freires ”Pedagogik för förtryckta” och Frantz Fanons ”Jordens fördömda”. [15]
Den italienske marxisten Gramsci har vi redan berört i tidigare kapitel. Freire, en brasiliansk pedagog, avgudade Lenin, Mao, Castro och Che Guevara. Hans ”Pedagogik för förtryckta” publicerades 1968 och kom på engelska två år senare, och den är obligatorisk kurslitteratur på amerikanska akademiska institutioner.
Bawer citerar pedagogen Sol Stern, som sade att ”Pedagogik för förtryckta” inte handlar om specifika pedagogiska problem, utan är ”en utopisk politisk traktat som uppmanar till störtandet av kapitalismens hegemoni och skapandet av klasslösa samhällen”. [16] Freires arbete bara upprepar en viss åsikt, vilket är att det bara finns två sorters människor i världen: förtryckare och förtryckta. De förtryckta bör således förkasta den utbildning de får av förtryckarna, väckas upp ur sitt eländiga tillstånd, och fås att göra uppror.
Fanon föddes på ön Martinique i Karibien, och deltog i kriget mot det franska kolonialstyret i Algeriet. Hans arbete ”Jordens fördömda” publicerades 1961, med ett förord av den franske existentialisten och kommunisten Jean-Paul Sartre. Sartre summerade Fanons teorier så här: Västerländska kolonialister är ondskan förkroppsligad, medan icke-västerlänningar har en inneboende ädelhet som kommer av att de har koloniserats och exploaterats.
Fanon uppmuntrade människorna i kolonierna att revoltera mot den koloniala härskarklassen, och att man måste samlas runt våldet. På den individuella nivån är våldet en rensande kraft, menade han. ”Det befriar infödingen från dennes mindervärdeskomplex och desperation och inaktivitet; det gör honom orädd och återupprättar hans självrespekt.” [17]
Sartre skrev i förordet: ”Under revoltens första dagar måste man döda: att skjuta en europé är att slå två flugor i en smäll, förstöra en förtryckare och den han förtrycker på samma gång: kvar finns en död man och en fri man; överlevaren känner för första gången nationell mark under fötterna.” [18]
Gramscis, Freires och Fanons idéer är bedrägliga narrativ som uppmanar människor att se på historien och samhällena genom klasskampens glasögon. När väl klasshatets gnista tänts i deras hjärtan lär sig studenterna att förakta och bekämpa samhällets normala strukturer och funktioner, och den naturliga lösningen är uppror och revolution.
Vilken särskild teoretiker eller tankeskola som haft störst påverkan på humaniora och samhällsvetenskap på amerikanska högskolor är något som debatteras. Vad som dock är tydligt är att marxism, Frankfurtskolan, freudiansk teori och postmodernism (som arbetat sida vid sida med kommunismen för att förstöra kultur och moral) kommit att dominera fältet.
ii. Kommunistisk teori genomsyrar akademin
Sedan 60-talet har litteraturvetenskapen i USA genomgått ett fundamentalt paradigmskifte, som påverkar alla dess underavdelningar, som engelsk litteratur, fransk litteratur och komparativ litteraturvetenskap. Traditionellt har litteraturkritiker uppskattat de moraliska och estetiska värderingarna i de klassiska verken, och sett litteratur som en viktig resurs för att bredda läsarens horisonter, utveckla moralisk karaktär och kultivera en intellektuell smak. Av princip är därmed den akademiska litteraturteorin underordnad själva litteraturen; den är ett hjälpmedel för att förstå och tolka den.
Under motkulturen på 60-talet uppträdde olika nya litteraturteorier i den akademiska världen, under påverkan av populära trender inom filosofi, psykologi och kultur. Förhållandet mellan teorin och litteraturen kastades om, och de faktiska litterära verken var nu bara ett material för att bevisa och bekräfta moderna tolkningsmetoder. [19]
Vad är själva substansen i dessa teorier? De rör samman traditionella akademiska discipliner som filosofi, psykologi, sociologi och psykoanalys och presenterar en skev bild av samhället och kulturen. Som litteraturteoretikern Jonathan Culler uttrycker det: ”Teorin är ofta en aggressiv kritik mot förnuftsbaserade uppfattningar och dessutom ett försök att visa att det vi tar för givet som ’sunt förnuft’ faktiskt är en historisk konstruktion, en viss teori, som kommit att bli så naturlig för oss att vi inte ens ser den som en teori.” [20]
Ett annat sätt att uttrycka det på är att de moderna akademiska teorierna förminskar, kastar om och förstör den traditionella förståelsen av vad som är rätt och fel, gott och ont, vackert och fult, inom kontexter som familj, religion, tro och etik, och ersätter dem med ett mörkt system som saknar positiva värden.
Om man skalar bort det snåriga akademiska utanverket är dessa ”teorier” mest bara ett mischmasch av klassisk marxism och nymarxism, Frankfurtskolan, psykoanalys, dekonstruktion, poststrukturalism och postmodernism. De formar en axel, vars mål är att förstöra den mänskliga civilisationens själva fundament, och de fungerar som ett kamouflage för kommunismen, under vilket den kan ta sig in i den västerländska akademiska världen. Sedan 60-talet har kommunismen gjort snabba genombrott inom bland annat litteraturvetenskap, historia och filosofi, och etablerat en dominerande ställning inom humaniora och samhällsvetenskap.
”Teori”, i den här betydelsen, är i stort sett detsamma som ”kritisk teori”. Dess senare varianter innefattar kritiska studier inom juridik, ras, kön, samhälle, vetenskap, medicin och så vidare. Att den så totalt präglar allting visar hur kommunismen framgångsrikt expanderat till forskning och högre utbildning, där den förstör ungdomar med ett förvridet tänkande, och banar väg för mänsklighetens förstörelse.
iii. Den marxistiska teorin om ideologi
”Ideologi” är ett nyckelkoncept inom marxistiskt influerad humaniora. Marx klumpade ihop moral, religion och metafysik under termen ”ideologi”. Han ansåg att den dominerande ideologin i ett klassbaserat samhälle var härskarklassens ideologi, och att dess värderingar inte reflekterade verkligheten som sådan, utan snarare dess motsats. [23]
Inom 1900-talets nymarxism anses förstörelsen av kulturen som ett nödvändigt steg i revolutionen, och i dess litteratur finns gott om referenser till ”ideologi” i den här meningen. Den ungerske marxisten Georg Lukács definierade ideologi som ”falskt medvetande”, till skillnad från ens verkliga ”klassmedvetande”. Den franske marxisten Louis Althusser föreslog konceptet ”ideologiska statsapparater” som inkluderar religion, utbildning, familj, juridik, politik, fackföreningar, kommunikation, kultur, och så vidare, som skulle fungera i samspel med den brutala egentliga statsapparaten.
Det här ideologikonceptet innehåller slug sofism. Varje samhälle eller system har brister som man bör uppmärksamma, sätta ord på och rätta till. Men Althusser och andra marxister bryr sig inte om specifika problem. I stället förkastar de systemet som helhet, baserat på att det är en struktur som har etablerats och upprätthålls av härskarklassen för att skydda sina intressen.
Misstänkliggörande är en viktig aspekt av den marxistiska fixeringen vid ideologi, och man kan se det i Althussers komplicerade ideologiska kritik. I stället för att undersöka ett arguments faktiska meriter, så bemöter man det ideologiskt, genom att anklaga avsändaren för att ha dolda avsikter eller ha ”fel klassbakgrund”. På engelska kallas den här oärliga debattekniken för ”poisoning the well”, att förgifta brunnen. Precis som man inte kan dricka vatten från en förgiftad brunn, blir en persons åsikter enligt den här logiken oacceptabla eftersom dennes karaktär anses undermålig – oavsett hur rimliga eller logiska de är. Således behöver man bara karaktärsmörda en person med rykten eller liknande för att neutralisera denne i debatten.
Althussers heltäckande koncept, de ”ideologiska statsapparaterna” reflekterar kommunismens extrema förakt för det mänskliga samhället – den enda acceptabla vägen framåt blir därmed ett totalt förkastande och förstörande av den existerande kulturen. Det här är en manifestation av kommunismens verkliga mål – att utplåna mänsklig kultur.
Det marxistiska konceptet ”ideologi” vilar på en abstrakt, generaliserad och falsk premiss, och dess syfte är att göra sig av med traditionell moral. Marxisterna maskerar sina verkliga syften genom att uttrycka moralisk indignation, och på det här sättet har man lurat och påverkat mängder av människor.
iv. Postmodern marxism
Efter 60-talet skapade en grupp franska filosofer det som skulle komma att bli det mest kraftfulla ideologiska vapnet för marxism och kommunism i amerikanska akademiska kretsar. De kanske viktigaste representanterna är Jacques Derrida och Michel Foucault, och statistik ger en bild av hur inflytelserika de är. 2007 var Foucault den mest citerade författaren inom humaniora, med 2 521 citeringar. Derrida återfanns på tredje plats, med 1 874 citeringar. [24] Släktskapet mellan postmodernismen och marxismen har observerats. [25] Vi tycker att det är på sin plats att referera till den här tankeskolan som postmodern marxism.
Att språk bär på tvetydiga och mångfacetterade lager av mening, och att en text kan tolkas på olika sätt, är något som varit allmän kännedom sedan åtminstone de gamla grekerna, eller det förkejserliga Kina.
Derridas teori om dekonstruktion kombinerar ateism och relativism på ett komplicerat vis, och överdriver språkets mångtydighet för att bryta ner även texter som har en klar och tydligt definierad innebörd.
Till skillnad från konventionell ateism uttryckte sig Derrida på filosofins språk. Det ledde till att hans synpunkter inte bara är destruktiva för tanken på en gud, utan även för koncept som rationalitet, auktoritet och mening, såsom det associeras med traditionella trosuppfattningar. Teoretiker som följer i Derridas spår dekonstruerar dessa termer. Dekonstruktionsteori, med sin fernissa av intellektuellt djup, lurade många människor och fick enorm spridning inom humaniora. Den kom att bli en av kommunismens mest potenta verktyg för att förstöra tro, tradition och kultur.
Michel Foucault var under en period medlem av Franska kommunistpartiet. Essensen i hans teorier kan beskrivas som att det inte finns någon sanning, bara makt. Eftersom makten monopoliserar rätten att tolka sanningen så är allting som gör anspråk på att vara sant i själva verket hyckleri och inte trovärdigt. I boken ”Övervakning och straff” ställer Foucault följande fråga: ”Är det överraskande att fängelser liknar fabriker, skolor, baracker, sjukhus, vilka alla liknar fängelser?” [26] Genom att likställa helt nödvändiga samhällsinstitutioner med fängelser och uppmana folk att göra revolt mot dessa ”fängelser” visar Foucault hur antisociala hans teorier är.
Beväpnade med dekonstruktion, Foucaults teorier och kritisk teori har forskare stigmatiserat traditionen och moralen genom att relativisera allting. De drivs av axiom som ”alla tolkningar är feltolkningar” eller ”det finns ingen sanning, bara tolkningar”. De har relativiserat förståelsen av grundläggande koncept som sanning, godhet, skönhet och rättvisa, och sedan slängt ut dem som sopor.
Unga studenter som precis börjar inom humaniora eller samhällsvetenskap vågar inte ifrågasätta sina lärares auktoritet. Att hålla sinnet klart under ett konstant ideologiskt bombardemang är ännu svårare. När man väl styrt in deras tänkande mot postmodern marxistisk teori är det svårt att få dem att tänka i andra banor. Det här är en viktig orsak till att kommunistisk ideologi har kunnat löpa amok inom humaniora och samhällsvetenskap.
III. Användandet av nya akademiska fält för ideologisk infiltration
I ett sunt samhälle skulle studier av kön och ras bara ha varit ett tecken på en rik och dynamisk akademisk miljö. Men efter 60-talets motkultur använde sig radikala krafter av de här forskningsgrenarna för att sprida sina vänsteridéer på universitet och forskningsinstitut. Somliga forskare menar till exempel att etablerandet av hela institutioner som sysslar med afroamerikanska studier inte har uppkommit genom en genuin efterfrågan på den sortens akademiska avgränsningar, utan var resultatet av politisk utpressning. [27]
1968 tvingades San Francisco State College att stängas. Pressad av den svarta studentkåren, Black Student Union, etablerade man den första institutionen för ”Africana Studies” som det då kallades. Den var den första i sitt slag i USA. Institutionen var främst tänkt som ett sätt att uppmuntra svarta studenter, och i och med den framträdde ett unikt forskningsfält, afroamerikanska studier. Svarta amerikaners prestationer framhölls, och studiematerialet ändrades för att innehålla fler omnämnanden av afroamerikaner. Matematik, litteraturvetenskap, historia, filosofi och andra ämnen genomgick liknande förändringar.
I oktober 1968 stängde 20 medlemmar av Black Student Union ner ett annat campus på University of California-Santa Barbara, genom att ockupera skolans datorcentral. Ett år senare etablerades institutionen för ”Black Studies” och ett ”Black Research Center”.
I april 1969 ockuperade över hundra svarta studenter vid Cornell University skolans administrationsbyggnad. En del av dem hade hagelgevär och ammunition med sig, och de krävde att en svart forskningsavdelning skulle inrättas, med bara svarta anställda. När en lärare försökte stoppa dem hotade en av studentledarna att Cornell University ”hade tre timmar kvar att leva”. Cornell gick sedermera med på de svarta studenternas krav och etablerade USA:s tredje svarta forskningsinstitution. [28]
Shelby Steele, som senare blev en framstående forskare vid Hoover Institution på Stanforduniversitetet, var tidigare en förespråkare för att svarta forskningsinstitutioner skulle etableras vid universitet. Han sade att universitetsledningarna hade en så stark känsla av ”vit skuld” att de skulle gå med på vilket krav som helst från svarta studentkårer. [29] Under samma period började kvinnostudier (som sedermera blev ”gender studies”, vad vi i Sverige kallar genusvetenskap) latinamerikanska studier, gaystudier och så vidare introduceras vid amerikanska universitet, och de finns nu överallt.
En grundläggande premiss för genusvetenskap och andra feministiska inriktningar är att könsskillnader primärt inte är ett resultat av biologiska skillnader, utan är socialt konstruerade. Enligt de här teorierna har kvinnor som grupp länge förtryckts av ”patriarkatet”, och man vill väcka medvetenhet om detta och dessutom förändra samhället utifrån dessa teorier.
En feministisk lärare vid University of California-Santa Cruz växte upp i en känd kommunistfamilj. Hon har stolt visat upp sin bakgrund som kommunist och lesbisk aktivist. Sedan 80-talet har hon lärt ut feminism och sett sin sexuella läggning som ett slags livsstil för att väcka politiskt medvetande. Hennes inspiration för att bli universitetslärare var att en av hennes vänner, som också var kommunist, sade till henne att det var hennes uppdrag. I ett offentligt uttalande sade hon att ”undervisning blev en form av politisk aktivism för mig”. Hon grundade institutionen för feministiska studier vid University of California-Santa Cruz. [30] I en av hennes läroplaner skrev hon att kvinnlig homosexualitet är ”den högsta formen av feminism”. [31]
University of Missouri har utformat sina kurser för att se frågor kring feminism, litteratur, kön och fredsforskning helt ur vänsterns perspektiv. Till exempel håller man en kurs som heter ”Outlaw Gender”, där kön ses som ”artificiella kategorier producerade av en viss kultur” snarare än något som produceras av naturen. Studenterna presenteras bara för ett perspektiv – det som fokuserar på könsbaserat förtryck och diskriminering av överskridande könsidentiteter. [32]
Som vi diskuterade i kapitel fem hade kommunistinfiltratörer en stor påverkan på fredsrörelsen efter andra världskriget. Under de senare årtiondena har ett nytt ämne – freds- och konfliktforskning – dykt upp på amerikanska universitet. Forskarna David Horowitz och Jacob Laksin studerade över 250 organisationer som hade någon form av koppling till det här forskningsfältet. De drog slutsatsen att de här organisationerna primärt var politiska och inte akademiska, och att deras mål var att rekrytera studenter till den vänsterinriktade fredsrörelsen. [33]
Horowitz och Laksin citerar den populära läroboken ”Peace and Conflict Studies” för att demonstrera det här fältets ideologiska motiv. I läroboken används marxistiska argument för att förklara problemen med fattigdom och svält. Författarna fördömer markägare och personer som handlar med jordbruksprodukter, och hävdar att deras girighet har lett till att hundratals miljoner människor har svultit ihjäl. Poängen med det här forskningsfältet är att undvika våld, men det finns en sorts våld som författarna inte motsätter sig, utan tvärtom hyllar, nämligen det våld som utövas i den proletära revolutionens namn.
En passage från ”Peace and Conflict Studies” lyder: ”Kuba är långt ifrån något paradis på jorden, och vissa individuella och medborgerliga rättigheter är ännu inte utbredda, men fallet med Kuba indikerar ändå att våldsam revolution ibland kan resultera i allmänt förbättrade levnadsförhållanden för många människor.” Boken nämner ingenting om Fidel Castros diktatur eller de katastrofala resultaten av den kubanska revolutionen.
Eftersom den skrevs efter elfte september 2001 berör ”Peace and Conflict Studies” också frågan om terrorism. Överraskande nog har författarna så mycket sympati för terroristerna att de sätter termen ”terrorist” inom citationstecken. De försvarar detta på följande vis: ”Att vi sätter ’terrorist’ inom citationstecken kan chocka vissa läsare som anser den här beteckningen som självklar. Vi gör dock inte detta för att minimera hur fasansfulla dessa dåd är, utan för att betona värdet i att nyansera rättfärdig vrede med insikten att en persons ’terrorist’ ofta är en annans ’frihetskämpe’.” [34]
Akademisk verksamhet ska vara objektiv och inte ha politiska agendor. Dessa nya akademiska fält har intagit en ideologisk hållning: Lärare inom genusvetenskap måste bekänna sig till feminismen, och lärare inom ”Black Studies” måste tro på att afroamerikanernas politiska, ekonomiska och kulturella problem helt är resultatet av diskriminering från det vita majoritetssamhället. De finns med andra ord inte till för att förutsättningslöst söka sanningen, utan för att främja ett visst ideologiskt narrativ.
De här nya ämnena är ett resultat av den ”amerikanska kulturrevolutionen”. Sedan de väl etablerats på universiteten har de expanderat genom att kräva större budgetar och rekrytera fler studenter, vilket ytterligare stärker deras ställning. Dessa nya fält är redan djupt rotade inom akademin.
De här nya forskningsfälten skapades av personer som arbetade under påverkan av kommunistisk ideologi. Målet med dem är att piska upp och utöka konflikter bland olika grupper och väcka hat, för att bana väg för en våldsam revolution. De har en begränsad relation till de personer som de faktiskt säger sig representera, såsom afroamerikaner eller kvinnor.
IV. Främjande av vänsterradikalism
I sin bok ”One One-Party Classroom: How Radical Professors at America’s Top Colleges Indoctrinate Students and Undermine Our Democracy”, listar David Horowitz och Jacob Laksin omkring 150 vänsterradikala kurser på 12 universitet i USA. Dessa kurser döljer sin politiska avsikt med akademiskt språk, men flera av dem ignorerar till och med grundläggande akademiska principer, vilket får dem att snarast likna de politiska kurser som är obligatoriska i kommunistländers utbildningssystem.
University of California-Santa Cruz erbjuder en kurs som heter ”The Theory and Practice of Resistance and Social Movements”. Kursen beskrivs så här: ”Målet med denna kurs är att lära sig hur man organiserar en revolution. Vi lär oss vad tidigare och nutida kommunister har gjort och gör för att bjuda motstånd, utmana och besegra maktsystem inklusive (men inte begränsat till) global kapitalism, statligt förtryck och rasism.” [35]
Bill Ayers, som har titeln Distinguished Professor vid University of Illinois i Chicago är en radikal vänsteraktivist från 60-talet, som ledde Weather Underground (ursprungligen Weathermen), en fraktion av Students for a Democratic Society (SDS). Weathermen gick under jorden 1969 och blev USA:s första inhemska terroristorganisation. Den ägnade sig åt att organisera radikala studenter, som deltog i terroristaktiviteter vars syfte var att piska upp rasmotsättningar.
Weathermen utförde bombdåd mot Kapitolium i Washington, New York-polisens högkvarter, Pentagon och Nationalgardets kontor. Ett välkänt citat från Bill Ayers lyder: ”Döda alla rika människor. Förstör deras bilar och lägenheter. Ta revolutionen till hemmet, döda dina föräldrar.” [36] Ayers akademiska publikationer är i linje med hans bakgrund. Han argumenterar bland annat för att vi måste komma över våra ”fördomar” mot våldsamma ungdomsbrottslingar. [37]
Ett nätverk av vänstermänniskor och progressiva lyckades hindra FBI från att gripa Ayers. Han dök upp igen på 80-talet och lyckades undvika rättvisan. Han fick anställning vid University of Illinois-Chicago, där han studerar pedagogik för små barn. Hans politiska åsikter är desamma, och han har inte visat någon ånger över sina terroristattacker. Ayers blev sedermera adjunkt, därefter lektor, och innehar nu titeln ”Distinguished Professor”. Han har också fått titeln “Senior University Scholar”, vilket är den högsta utmärkelsen man kan få vid University of Illinois.
Alla titlar och utmärkelser som Ayers fått var resultatet av ett gemensamt beslut av hans kollegor på universitetet. Det kan rimligen tolkas som att universitetet tyst bekräftar och stödjer hans terroristhandlingar.
V. Förnekandet av USA:s stora traditioner
En grupp politiskt engagerade studenter på Texas Tech University gjorde en undersökning på campus 2014 genom att ställa tre frågor till studenterna där: ”Vilken sida vann det amerikanska inbördeskriget?”, ”Vem är vår vicepresident?” och ”Vilka vann vi vår självständighet ifrån?” Många studenter hade ingen aning om svaren, trots att de rimligen borde vara allmän kunskap för amerikaner. Studenter som inte kan dessa grundläggande fakta om sitt eget lands politik och historia kan icke desto mindre vara väldigt väl insatta i detaljerna kring filmstjärnor och deras kärleksliv. [38]
2008 gjorde Intercollegiate Studies Institute (ISI) en slumpmässig opinionsundersökning bland 2 508 amerikaner, och bara hälften av de tillfrågade kunde nämna alla de tre grenarna av USA:s regering. [39] De tillfrågade fick svara på 33 ganska enkla frågor om samhällskunskap, och 71 procent av de svarande fick underkänt, med 49 procent rätt eller sämre. [40]
Att lära sig USA:s historia är inte bara en process för att förstå hur nationen bildades, utan också en process för att förstå vilka sorters värderingar landet byggdes på, och vad som krävs för att bevara dessa traditioner. Först när man förstår detta kommer man att uppskatta det man har i dag, skydda det nationella arvet och föra det vidare till nästa generation.
Att glömma historien är detsamma som att förstöra traditionen. När människor inte känner till sina medborgerliga rättigheter och skyldigheter kan totalitära regimer skapas. Man undrar vad som har hänt med den amerikanska historie- och samhällskunskapsundervisningen. Svaret finns i de läroböcker som eleverna använder, och hos deras lärare.
Marxisten Howard Zinn skrev den populära historieboken ”A People’s History of the United States”. Den bygger på premissen att alla hjältedåd och inspirerande händelser i amerikansk historia bara är skamlösa lögner, och att den sanna amerikanska historien är mörk, och full av förtryck, nöd och folkmord. [41]
En ekonomiprofessor vid University of Boston anser att terrorister, som är USA:s fiender, i själva verket är de riktiga frihetskämparna, och att USA är den sanna ondskan. I en artikel som publicerades 2004 liknar han terroristerna som utförde 11 september-dåden med de amerikanska rebellerna som sköt de första skotten i Lexington 1775, och därmed startade den amerikanska revolutionen.
VI. Angrepp på den västerländska kulturens klassiska kanon
1988 demonstrerade radikala studenter och lärare vid Stanforduniversitetet mot en kurs med namnet ”Västerländsk civilisation”. I deras slagord uttryckte de tydligt att de ville att den västerländska civilisationen ska avskaffas. Stanfords ledning vek sig för protesterna och ersatte kursen med den kurs som man döpte till ”Kulturer, idéer och värderingar” med en uppenbar multikulturell inriktning. Den nya kursen innehöll fortfarande en del västerländska klassiker, som Homeros, Platon, Augustinus, Dante och Shakespeare, men man krävde också att den måste innehålla verk av flera kvinnor, minoritetsgrupper och andra folkgrupper som anses ha utsatts för förtryck.
USA:s dåvarande utbildningsminister, William Bennett, fördömde ändringarna i läroplanen, som var ett resultat av skrämseltaktik. Trots detta följde flera framstående universitet efter, och och även mindre högskolor gjorde likadant, för att inte ”hamna efter”. Inom några år hade humanioran på amerikanska universitet omvandlats radikalt.
I sin bok ”Illiberal Education” använde författaren, den konservative tänkaren Dinesh D’Souza, boken ”I, Rigoberta Menchu: An Indian Woman in Guatemala” för att belysa vad Stanforduniversitetets nya kurs om ”Kulturer, idéer och värderingar” går ut på. Boken handlar om en ung amerikansk urinvånares liv, Menchu Rigoberta från Guatemala. Efter att hennes föräldrar dödats i en massaker började hon dras till revolutionen, och blev allt mer radikaliserad.
Rigoberta kom att identifiera sig med indianrörelsen i Sydamerika, som kämpade för sin självbestämmanderätt, och motsatte sig europeiserad latinokultur. Hon blev först feminist, sedan socialist, och sedermera Marxist. Mot slutet av boken berättar hon hur hon börjat delta i folkfronten i Paris, och diskuterar ämnen som borgerliga ungdomar och molotovcocktails. Ett kapitel i boken heter ”Rigoberta avsäger sig äktenskap och moderskap”. [43]
Den politiskt korrekta rörelsen för att rensa ut klassikerna från amerikanska universitet har haft flera negativa följder:
– Texter av låg kvalitet, med ytligt innehåll, som innehåller revolutionära narrativ, eller i princip är offerlitteratur, ersätter klassiska verk med evig tyngd och djup.
– Jämförelserna mellan den här typen av litteratur och klassikerna ger ett intryck av att de står på samma nivå, vilket gör att de får stor påverkan på studenterna. Det här är ett sätt att trivialisera och relativisera klassikerna.
– Klassikerna tolkas nu genom kritisk teori, kulturstudier, identitetspolitik och politisk korrekthet. Akademiker undersöker entusiastiskt dold rasism och sexism i Shakespeares pjäser, homosexuella trender bland rollfigurerna och så vidare, vilket förvanskar och smutsar ner de klassiska verken.
– Studenter som har ingjutits med den här attityden kan inte tro på de ädla karaktärerna, stora bedrifterna och moraliska visdomarna i klassikerna, utan utvecklar i stället en instinkt av att se dem i ett negativt och cyniskt ljus.
I traditionell litteraturkunskap fokuserar man på klassikernas teman som universell kärlek, rättvisa, lojalitet, mod, självuppoffring och andra moraliska värden. Historieundervisningen handlar om stora händelser kring etablerandet och utvecklingen av en nation, och dess fundamentala värderingar.
Eftersom den västerländska litteraturens klassiker skrivits nästan helt av vita, europeiska män, hävdar vänstermänniskor i feminismens och mångkulturens namn att man borde läsa litteratur av kvinnor, andra etniska grupper och så vidare. När det gäller att lära ut historia föredrar dagens lärare att beskriva USA:s förflutna som helt och hållet mörkt, fyllt av slaveri och utnyttjande av kvinnor och minoritetsgrupper. Syftet är inte längre att föra arvet vidare, utan att uppväcka en känsla av skuld gentemot kvinnor och minoriteter.
Människor har inte en obegränsad tid på sig att studera. När utbildningen medvetet inriktas på att betona politiskt korrekta verk minskar den tid man kan studera klassikerna. Det gör att generationer av studenter avkiljs från sin kulturs ursprung, särskilt det system av värderingar som förs vidare genom kulturen, och som har sitt ursprung i religiös tro. Varje folkgrupp kommer från det gudomliga. Kulturer kan ha mångfald, men inte blandas. Blandar man kulturer skär man av de olika folkgruppernas band till de gudar som skapade dem.
VII. Kontroll över läroböcker och humaniora
Ekonomen Paul Samuelson beskrev läroböckernas makt: ”Jag bryr mig inte om vem som skriver en nations lagar, eller sätter samman dess avancerade avtal – så länge jag får skriva dess läroböcker i ekonomi.” [44] Läroböcker, som har stora upplagor och bär med sig stor auktoritet, kan utöva en enorm påverkan på eleverna. Den som skriver läroböckerna har nycklarna till att forma de ungas sinnen.
Efter att radikala akademiker fått fast tjänst och gott rykte runt om i USA tog de kontrollen över universitetets publiceringar. De använde sin makt för att få in sin ideologi i kursmaterialen och mata studenterna med den. Inom vissa akademiska fält dominerar marxistiska texter kursmaterialet som väljs ut av lärarna. Den ovan nämnda ”A People’s History of the United States” av Howard Zinn är obligatorisk läsning på många kurser för dem som har historia, ekonomi, litteraturvetenskap eller kvinnostudier som sina huvudämnen.
När personer med vänstersympatier blev tillräckligt många började de använda systemet med ”peer review” (referentgranskning) i de amerikanska vetenskapliga tidskrifterna för att tysta människor med andra åsikter. En vetenskaplig artikel som utmanar vänsterideologier kommer att refuseras av dem som står ideologiskt till vänster.
Många tidskrifter inom humaniora är helt dominerade av kritisk teori och full med obskyra termer, samtidigt som huvudtemat i alltsammans är att förkasta tro och traditionell kultur och att störta den nuvarande sociala, ekonomiska och politiska ordningen. En inriktning går ut på att bevisa att alla traditionella moraluppfattningar och standarder, inklusive till och med den vetenskapliga metoden, bara är sociala konstruktioner vars syfte är att bevaka den härskande klassens makt, genom att påtvinga hela samhället dess normer.
1996 lyckades fysikprofessorn Alan Sokal vid New York University få en vetenskaplig artikel antagen till Duke Universitys akademiska tidskrift för kulturstudier, Social Text. Titeln var ”Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity”. Artikeln hade 109 fotnoter och citerade 219 källor, och den hävdade att kvantgravitation, ett forskningsfält inom fysiken, bara var påhittat av samhället och språket. [45]
Samma dag som artikeln publicerades i Social Text lät Sokal publicera en text i en annan tidskrift, Lingua Franca, där han förklarade att artikeln var ett skämt. Han sade att han hade skickat artikeln till Social Text som en fysikers experiment med kulturstudier. [46]
Under en intervju på radioprogrammet ”All Things Considered” förklarade Sokal att han hade inspirerats av boken ”Higher Superstition” från 1994. Där hävdade bokens författare att vissa akademiska tidskrifter inom humaniora publicerar vad som helst, bara det innehåller ”rätt sorts vänstertänkande” och citerar välkända vänstertänkare. Sokal testade det här påståendet genom att fylla sin artikel med vänsterideologi, helt meningslösa citat och fullständigt nonsens. [47]
Sokal skrev senare: ”Resultatet av mitt lilla experiment demonstrerar åtminstone att vissa trendiga delar av den amerikanska akademiska vänstern har blivit intellektuellt lata. Redaktörerna på Social Text gillade min artikel eftersom de gillade dess slutsats: att ’innehållet och metodologin i postmodern vetenskap ger kraftfullt intellektuellt stöd till det progressiva politiska projektet’. De kände uppenbarligen inget behov av att analysera kvaliteten i bevisen, argumentens styrka eller ens om argumenten var relevanta för den förmodade slutsatsen.” [48] Sokals satiriska tillvägagångssätt satte ljuset på bristen på akademiska principer och trovärdighet inom kritisk teori och kulturstudier.
Genom att titta på titlarna på de tidskrifter som ges ut i samband med årliga möten för olika stora amerikanska akademiska organisationer är det tydligt hur mycket kommunism som trängt in i samhällsvetenskapen de senaste årtiondena. The Modern Language Association är den största organisationen i sammanhanget, med 25 000 medlemmar, mestadels lärare och forskare inom modern språkforskning och utbildning. Över 10 000 personer kommer till den här organisationens årliga konferenser.
En stor del av de artiklar som listas på organisationens sajt använder det ideologiska ramverket hos marxismen, Frankfurtskolan, dekonstruktion, poststrukturalism och liknande teorier. Andra tar avstamp inom feminism, queerteori, identitetspolitik och andra radikala trender. Liknande organisationer, inklusive American Sociological Association, uppvisar en snarlik bild, men det varierar hur mycket.
Amerikanska universitet har en stark tradition av humaniora, och vissa kurser är obligatoriska för den amerikanska fyraåriga universitetsexamen, oavsett vad studenten i fråga har för huvudämne. I dag lärs de obligatoriska kurserna mestadels ut av lärare inom litteratur, historia, filosofi och samhällsvetenskap. Den amerikanske nationalekonomen Thomas Sowell har noterat att, såsom termen antyder, så ger de obligatoriska kurserna inte studenterna något alternativ till dessa lärare, som ofta använder sina klassrum till att sprida sin vänsterideologi, och till och med ofta använder betyg för att uppmuntra sina elever till att dela deras åsikter. Studenter som utmanar lärarens åsikter får i sin tur betala med lägre betyg. [49] Dessa lärares marxistiska synsätt utövar alltså en negativ inverkan inte bara på studenterna inom deras respektive fält, utan på alla studenter, eftersom kurserna är obligatoriska.
Högskolestudenter vill bli respekterade som vuxna människor, men deras kunskap och pratiska erfarenhet är ändå begränsad. I universitetets relativt slutna miljö är det få studenter som skulle misstänka att deras lärare missbrukar deras förtroende för att fylla dem med skadliga ideologier och värderingar. Amerikanska föräldrar betalar höga avgifter för sina barns universitetsutbildning, och förväntar sig att de ska få kunskaper som de kan använda för att finna sin plats i samhället. Hur skulle de kunna ana att deras barn i stället berövas dessa oerhört viktiga år och skolas in i radikala ideologier som kommer att påverka dem resten av livet?
Generationer av ungdomar har trätt in i det här utbildningssystemet, som har infiltrerats kraftigt av kommunismens spöke. De studerar läroböcker som skrivits av vänsterideologer och internaliserar deras förvridna teorier. På det här sättet går både kulturen, moralen och mänskligheten allt snabbare utför.
VIII. ”Omskolning” på universiteten: hjärntvätt och moraliskt förfall
Allt eftersom den marxistiska ideologin har växt sig starkare på de amerikanska universiteten har reglerna på själva universitetsområdena sedan 80-talet fokuserat allt mer på att ingen ska känna sig kränkt – särskilt inte kvinnor eller etniska minoriteter. Enligt den amerikanske statsvetaren Donald Alexander Downs, så införde mellan 1987 och 1992 omkring 300 amerikanska universitet regler för vad man får säga på campus. Det skapade ett separat rättssystem, med förbud mot språk som anses kränkande i relation till känsliga grupper och ämnen. [50]
De som stödjer dessa förbud menar kanske väl, men deras handlingar får bisarra konsekvenser, eftersom allt fler personer numera hävdar sin rätt att aldrig kända sig kränkta överhuvudtaget. Det här är ingen rättighet enligt amerikansk lag, men den kulturmarxistiska doktrinen är så stark att vem som helst nu kan hävda sig tillhöra något slags förtryckt grupp, vare sig det gäller kultur, härkomst, hudfärg, kön, sexuell läggning och så vidare. Universitetens administratörer har konsekvent gett privilegier till dem som hävdar sin offerroll.
Enligt marxistisk logik har de ”förtryckta” alltid ”rätt” rent moraliskt, och många människor vågar inte ifrågasätta rimligheten i deras påstående. Den här absurda logiken bygger på att man förvanskar kriterierna för vad som är moraliskt. Allt eftersom gruppidentiteter och -känslor intensifieras (vad som inom leninismen och stalinismen kallas för hög klassmedvetenhet) överger människor omedvetet traditionella sätt att bedöma gott och ont, och ersätter dem med grupptänk. Det här syntes tydligt i totalitära kommuniststater där det ”förtryckta” proletariatets dödande av markägare och kapitalistiska ”förtryckare” rättfärdigades.
Den här trenden, där man godtyckligt hävdar att ett visst språkbruk är anstötligt eller diskriminerande, drogs igång av kulturmarxistiska akademiker, som uppfann diverse nya koncept för att utöka diskrimineringskonceptet. Härifrån kommer uttryck som ”mikroaggressioner”, ”triggervarningar”, ”trygga rum” och liknande. Universiteten rättade sig efter detta genom att införa olika riktlinjer och obligatoriska utbildningar för att träna personalen i enlighet med de nya definitionerna av mångfald och diskriminering.
”Mikroaggressioner” är underförstådda, icke-verbala förmenta kränkningar som man utsätts för i vardagen, där den felande parten kanske inte alls är medveten om den kränker. För att motverka detta genomför man ”sensitivitetsträning”. (Inom leninismen eller stalinismen motsvaras detta av termen ”lågt socialt medvetande”.) Den här sensitivitetsträningen har blivit en viktig del av mottagandet av de nya förstaårsstudenterna på amerikanska högskolor och universitet. De får veta vad de inte får säga, vilka kläder de inte får bära och liknande, så att de inte råkar utsätta andra för ”mikroaggressioner” i strid med lärosätets regler.
På vissa campus får man inte säga ”välkommen till USA” eftersom det kan utgöra en diskriminerande mikroaggression mot etniska grupper som historiskt har behandlats illa i USA, såsom den amerikanska ursprungsbefolkningen, afrikaner, japaner och kineser. Den frasen anses påminna dem om den förnedring som deras förfäder utsatts för.
University of California har en lång lista på olika uttalanden som bedöms som mikroaggressioner. Några exempel är ”USA är en smältdegel” (rasdiskriminering), ”USA är möjligheternas land”, ”Män och kvinnor har lika möjligheter” (förnekande av köns- eller rasdiskriminering). [51] Mikroaggressioner kan leda till disciplinära åtgärder, eftersom de hindrar upprätthållandet av ”trygga rum”.
För att beskriva vad som kan rymmas inom konceptet mikroaggression tar vi ett exempel från Indiana University-Purdue University (IUPUI): En vit student, som även arbetade som vaktmästare, fick veta att han hade förbrutit sig mot reglerna för rasdiskriminering genom att i lunchrummet ha läst en bok om hur studenter på det katolska universitetet Notre Dame kämpat mot Ku Klux Klan i Indiana på 20-talet. Två av hans kollegor hade känt obehag över att se omslagsbilden på ett Ku Klux Klan-möte, och anmälde honom. Det faktum han läste den här boken i lunchrummet skulle alltså utgöra rasdiskriminering. Efter påtryckningar från grupper som Foundation for Individual Rights in Education frikände dock universitetet senare studenten. [52]
Träning i sensitivitet och mångfald kan liknas vid de ”omskolningsprogram” som genomfördes i Sovjetunionen och Kina. Syftet var att stärka klasstänkandet. ”Borgarna” och ”markägarna” (som hade ungefär samma status som ”vita män” har i dagens terminologi) skulle fås att inse den arvssynd de bar på genom att ha fötts in i de förment förtryckande klasserna. De förment förtryckta klasserna skulle i sin tur ges den ”korrekta” förståelsen av ”borgerlig” kultur. De pressades till att göra sig av med det ”internaliserade förtrycket” och därmed ”inse” vilket förtryck de faktiskt levde under. Det liknar hur feminismen i dag lär kvinnor att se traditionell femininitet som något som patriarkatet har konstruerat.
Enligt den marxistiska klassanalysen är det personliga politiskt; Det är fel att se på ett problem ur ”förtryckarens” synvinkel. Så för att omforma människornas världsåskådning, och se till att de helt följer det marxistiska programmet, måste man slå ner hårt på alla ord och handlingar som förnekar klassförtrycket eller klasskampen. Sensitivitetsträningen på amerikanska högskolor tros avslöja den ”sociala orättvisan” helt och hållet, och därmed omorientera ”förtryckta” gruppers (kvinnors, HBTQ-personers, etniska minoriteters, etc.) synvinkel.
2013 krävde exempelvis Northwestern University att alla studenter skulle genomgå en mångfaldsutbildning innan de fick ta studenten. Enligt skolans instruktioner skulle studenterna efter kursen kunna ”utöka sin förmåga att tänka kritiskt”, ”inse sin egen position i ett orättvist system” och tänka om kring sin ”egen makt och egna privilegier”. [53] (I marxistiska termer motsvarar det att lära sig att identifiera klasser, inse sina egna klasskomponenter och se saker ur den ”förtryckta” klassens perspektiv.)
2007 började University of Delaware med ett annat exempel på ideologisk omskolning. Man kallade det för ”behandling” av felaktiga attityder och uppfattningar, och programmet gjordes obligatoriskt för de 7 000 studenterna. Det uttalade syftet var att få studenterna att acceptera vissa bestämda perspektiv på politik, ras, genus och miljö.
Personal på universitetet tvingades gå igenom frågeformulär med studenterna i enskilda samtal, där de bland annat frågades ut om vilka raser och könsidentiteter de kunde tänka sig att dejta. Målet var att få studenterna att bli mer positiva till att dejta personer utanför sina egna grupper. När en kvinnlig student på frågan om när hon hade upptäckt sin könsidentitet svarade att det hade utfrågaren inte med att göra, så rapporterades detta till universitetets ledning. [54]
Den här sortens politiska massindoktrinering rör till människors moraliska kompass, men den gör dem också mer egoistiska. Unga människor lär sig att de kan använda en grupps politiserade känslor (identitetspolitik) för egen vinning. Genom att hävda sin tillhörighet till en av de ”förtryckta” grupperna kan man anklaga och hota andra, eller använda sin identitet för att vinna fördelar. Om andras åsikter inte överensstämmer med ens egna kan man rapportera dem till universitetet i ett försök att inskränka dessas yttrandefrihet. Om man inte gillar de idéer som framförs av exempelvis en konservativ studenttidning kanske det till och med är på sin plats med ett tidningsbål.
Att känna sig kränkt är en subjektiv upplevelse, men numera har känslor upphöjts till objektiva bevis. Det har nått en punkt där universiteten hela tiden måste gå som katten kring het gröt. Nyligen har studenter på många universitet i USA börjat kräva att lärarna utfärdar ”triggervarningar” för viss kurslitteratur, eller innan de tar upp vissa ämnen, eftersom det kan orsaka negativa emotionella reaktioner. Klassiker som Shakespeares ”Köpmannen i Venedig” och Ovidius ”Metamorfoser” har hamnat på listor över litteratur som anses kräva triggervarningar. Vissa universitet rekommenderar numera att verk som anses trigga känslomässiga reaktioner hos vissa studenter bör undvikas så långt det är möjligt. [55]
Många studenter som växer upp i den här atmosfären blir förståeligt väldigt lättkränkta, och försöker så mycket som möjligt att undvika att bli kränkta. Gruppidentiteten (som inom kommunismen motsvaras av ”klassmedvetandet”) som förespråkas på campus gör studenterna främmande för att tänka själva och ta personligt ansvar. Precis som de radikala studenter från 60-talet, som nu är deras lärare, motsätter sig dessa studenter traditionen. De faller lätt offer för förvirrad sexuell promiskuitet, alkoholism och drogmissbruk. Deras språk är fullt av svordomar, men under deras förakt för konventioner är de sköra. De klarar inte ens av minsta bakslag, och de kan inte ta verkligt ansvar.
Traditionell utbildning främjar självbehärskning, ansvarskänsla och förståelse för andra. Kommunismens spöke vill att den unga generationen helt ska överge sin moraliska kompass och bli dess hantlangare för att styra världen.
| Kapitel 11 | Kapitel 12 (Del 2) |
Referenser
[1] Robby Soave, “Elite Campuses Offer Students Coloring Books, Puppies to Get Over Trump,” Daily Beast,
[2] Elizabeth Redden, “Foreign Students and Graduate STEM Enrollment,” Inside Higher Ed, 11 oktober 2017, https://www.insidehighered.com/quicktakes/2017/10/11/foreign-students-and-graduate-stem-enrollment.
[3] G. Edward Griffin, Deception Was My Job: A Conversation with Yuri Bezmenov, Former Propagandist for the KGB, (American Media, 1984).
[4] Scott Jaschik, “Professors and Politics: What the Research Says,” Inside Higher Ed, 27 februari 2017, https://www.insidehighered.com/news/2017/02/27/research-confirms-professors-lean-left-questions-assumptions-about-what-means.
[5] Ibid.
[6] Ibid.
[7] Ibid.
[8] “The Close-Minded Campus? The Stifling of Ideas in American Universities,” American Enterprise Institutes hemsida, 8 juni 2016, https://www.aei.org/events/the-close-minded-campus-the-stifling-of-ideas-in-american-universities/.
[9] Fred Schwartz and David Noebel, You Can Still Trust the Communists… to Be Communists (Socialists and Progressives too) (Manitou Springs, Colo.: Christian Anti-Communism Crusade, 2010), s. 2-3.
[10] Zygmund Dobbs, “American Fabianism,” Keynes at Harvard: Economic Deception as a Political Credo. (Veritas Foundation, 1960), Kapitel III.
[11] Robin S. Eubanks, Credentialed to Destroy: How and Why Education Became a Weapon (2013), s. 26.
[12] Walter Williams, More Liberty Means Less Government: Our Founders Knew This Well (Stanford: Hoover Institution Press, 1999), s. 126.
[13] David Macey, “Organic Intellectual,” The Penguin Dictionary of Critical Theory (London: Penguin Books, 2000), s. 282.
[14] Karl Marx, “Teser om Feuerbach” https://www.marxists.org/svenska/marx/1845/03-d006.htm
[15] Bruce Bawer, The Victims’ Revolution: The Rise of Identity Studies and the Closing of the Liberal Mind (New York: Broadside Books, 2012), Kapitel 1.
[16] Ibid.
[17] Franz Fanon, The Wretched of the Earth, trans. Constance Farrington (New York: Grove Press, 1963), s. 92.
[18] Jean Paul Sartre, “Preface,” The Wretched of the Earth, by Franz Fanon, s. 22.
[19] Roger Kimball, Tenured Radicals: How Politics Has Corrupted Our Higher Education, revised edition (Chicago: Ivan R. Dee, 1998), s. 25-29.
[20] Jonathan Culler, Literary Theory: A Very Short Introduction (Oxford: Oxford University Press, 1997), s. 4.
[21] Fredrick Jameson, The Political Unconscious: Narrative as a Socially Symbolic Act (Ithaca, NY: Cornell University Press, 1981), Kapitel 1.
[22] Roger Kimball, “An Update, 1998,” Tenured Radicals: How Politics Has Corrupted Our Higher Education, 3rd Edition (Chicago: Ivan R. Dee, 2008), xviii.
[23] Karl Marx, “The German Ideology” (Progress Publishers, 1968).
[24] “Most Cited Authors of Books in the Humanities, 2007,” Times Higher Education, https://www.uky.edu/~eushe2/Bandura/BanduraTopHumanities.pdf.
[25] Joshua Phillip, Kommunism och postmodernism: Ett samtal med Jordan Peterson”, Epoch Times, 29 juni, 2017, https://www.epochtimes.se/Kommunism-och-postmodernism-Ett-samtal-med-Jordan-Peterson-del-1.
[26] Roger Kimball, “The Perversion of Foucault,” The New Criterion, mars 1993, https://www.newcriterion.com/issues/1993/3/the-perversions-of-m-foucault.
[27] David Horowitz and Jacob Laksin, One Party Classroom (New York: Crown Forum, 2009), s. 51.
[28] Ibid., s. 51-52.
[29] Bawer, The Victims’ Revolution: The Rise of Identity Studies and the Closing of the Liberal Mind, Kapitel 3.
[30] Horowitz and Laksin, One Party Classroom, s. 3.
[31] David Horowitz, The Professors: The 101 Most Dangerous Academics in America (Washington D.C.: Regnery Publishing, Inc., 2013), s. 84-85.
[32] Horowitz and Laksin, One Party Classroom, s. 212.
[33] David Horowitz, Indoctrinate U.: The Left’s War against Academic Freedom (New York: Encounter Books, 2009), Kapitel 4.
[34] Ibid.
[35] Horowitz and Laksin, One Party Classroom, s. 1–2
[36] Citatet från http://www.azquotes.com/author/691-Bill_Ayers.
[37] Horowitz, The Professors: The 101 Most Dangerous Academics in America, 102.
[38] “Who Won the Civil War? Tough Question,” National Public Radio, 18 november 2014, https://www.npr.org/sections/theprotojournalist/2014/11/18/364675234/who-won-the-civil-war-tough-question.
[39] “Summary of Our Fading Heritage: Americans Fail a Basic Test on Their History and Institutions,” Intercollegiate Studies Institutes hemsida, https://www.americancivicliteracy.org/2008/summary_summary.html.
[40] “Study: Americans Don’t Know Much About History,” 17 juli 2009, https://www.nbclosangeles.com/news/local/Study-Americans-Dont-Know-About-Much-About-History.html.
[41] Howard Zinn, A People’s History of the United States (New York: Harper Collins, 2003).
[42] Horowitz, The Professors: The 101 Most Dangerous Academics in America, s. 74.
[43] Dinesh D’ Souza, Illiberal Education: The Politics of Race and Sex on Campus (New York: The Free Press, 1991), s. 71.
[44] Paul Samuelson, “Foreword,” i The Principles of Economics Course, eds. Phillips Saunders and William B. Walstad (New York: McGraw-Hill College, 1990).
[45] Alan D. Sokal, “Transgressing the Boundaries: Toward a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity,” Social Text No. 46/47 (Spring-Summer, 1996), s. 217–252.
[46] Alan D. Sokal, “A Physicist Experiments with Cultural Studies,” Lingua Franca (5 juni, 1996). Tillgänglig på http://www.physics.nyu.edu/faculty/sokal/lingua_franca_v4/lingua_franca_v4.html.
[47] Alan D. Sokal, “Parody,” “All Things Considered,” National Public Radio, 15 maj, 1996, https://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=1043441.
[48] Alan D. Sokal, “Revelation: A Physicist Experiments with Cultural Studies,” i Sokal Hoax: The Sham That Shook the Academy, red. The Editors of Lingua Franca (Lincoln, NE: University of Nebraska Press, 2000), s. 52.
[49] Thomas Sowell, Inside American Education: The Decline, The Deception, The Dogma (New York: The Free Press, 1993), s. 212-213.
[50] Donald Alexander Downs, Restoring Free Speech and Liberty on Campus (Oakland, CA: Independent Institute, 2004), s. 51.
[51] Eugene Volokh, “UC Teaching Faculty Members Not to Criticize Race-Based Affirmative Action, Call America ‘Melting Pot,’ and More,” The Washington Post, 16 juni 2015, https://www.washingtonpost.com/news/volokh-conspiracy/wp/2015/06/16/uc-teaching-faculty-members-not-to-criticize-race-based-affirmative-action-call-america-melting-pot-and-more/?utm_term=.c9a452fdb00f.
[52] “Victory at IUPUI: Student-Employee Found Guilty of Racial Harassment for Reading a Book Now Cleared of All Charges,” Foundation for Individual Rights in Education, https://www.thefire.org/victory-at-iupui-student-employee-found-guilty-of-racial-harassment-for-reading-a-book-now-cleared-of-all-charges/.
[53] “Colleges Become Re-Education Camps in Age of Diversity,” Investor’s Business Daily, https://www.investors.com/politics/editorials/students-indoctrinated-in-leftist-politics/.
[54] Greg Lukianoff, “University of Delaware: Students Required to Undergo Ideological Reeducation,” Foundation for Individual Rights in Education, https://www.thefire.org/cases/university-of-delaware-students-required-to-undergo-ideological-reeducation/.
[55] Alison Flood, “US Students Request ‘Trigger Warnings’ on Literature,” The Guardian, 19 maj 2014, https://www.theguardian.com/books/2014/may/19/us-students-request-trigger-warnings-in-literature.