Kapitel 3: Massmord i öst
Innehåll
Introduktion
1. Kommuniststyrets våldsamma grund
I. Sovjetkommunisternas uppgång
II. Kinesiska kommunistpartiet tar makten
2. Sveket: slakten av arbetarklassen
I. Förtrycket av de sovjetiska arbetarna och bönderna
II. Kinesiska kommunistpartiet följer Sovjetmodellen
3. Kommunistpartiets absoluta brutalitet
I. Sovjetkommunismens brott
i. Gulag, inspirationen bakom Hitlers dödsläger
ii. Den sovjetiska terrorsvälten
iii. Den stora terrorn drabbar den sovjetiska eliten
II. Kinesiska kommunistpartiets brott
i. Den stora kinesiska svälten
ii. Fanatism, slakt och kulturellt folkmord under kulturrevolutionen
iii. Ondska utan motstycke: förföljelsen av Falun Gong
4. Röd terror på export
****
Introduktion
Ett helt århundrade har gått sedan kommunistpartiet grep makten i Sovjetunionen. Enligt data som samlats av den amerikanska kongressen har kommunistregimer varit ansvariga för minst 100 miljoner människors död. [1] ”Kommunismens svarta bok” går in i detalj på denna historia av mord. [2]
Från dokument som offentliggjorts av regeringar i före detta Sovjetrepubliker och östeuropeiska länder, liksom officiella dokument om offren för de politiska kampanjerna i Kina och Nordkorea, har allmänheten kunnat skapa sig en bra bild av kommunistpartiets osläckliga mordlust.
Totalitär kommunism jämförs ofta med nazism. Det finns många paralleller, men det finns en viktig distinktion som ofta förbises: Nazisterna dödade för att eliminera det judiska folkets fysiska kroppar, men kommunismens mål går bortom ren fysisk slakt.
De som är troende anser inte att kroppens död är den verkliga döden, eftersom själen kommer till himlen eller återföds. Kommunistpartiet använder dödande som ett instrument för att så frön av skräck i människors sinnen, och därmed tvinga dem att acceptera dess onda ideologi. Genom att moralen förstörs utlämnas även människors själar till fördömelsen. Kommunistpartiets mål är inte bara att förgöra människans fysiska kropp, utan även hennes själ.
Ett annat drag hos kommunistpartiet är intensiteten i dess interna utrensningar, och hur det väljer de allra grymmaste till ledare. Det är svårt för många att förstå tänkandet bakom det barbari som kommunistpartiet släpper lös på sina egna – inklusive dem som bara avvek i någon enstaka fråga, men i övrigt var helt lojala mot partiet och dess ledning.
Ett skäl är att kommunistpartiet, i sitt uppror mot gudar och människor, bär på en instinktiv rädsla för att undergången hela tiden lurar bakom hörnet. För att stärka sig behöver partiet rekrytera personer som inte bryr sig om rätt och fel. De här personerna har visat framfötterna under massmord, och i och med att de befordras till ledande positioner kan kommunismens spöke upprätthålla sitt jordiska tyranni.
1989 rensade Kinesiska kommunistpartiet ut de kadrer som vägrade vara en del av massakern på Himmelska fridens torg. Jiang Zemin, däremot, som demonstrerade sin grymhet under händelserna, befordrades till ledare för partiet. Efter att Jiang inlett förföljelsen av Falun Gong 1999 befordrade han i sin tur partitjänstemän som Luo Gan och Zhou Yongkang till höga positioner, då de hade demonstrerat sin förmåga att begå de mest brutala brott i förföljelsen.
Ett annat motiv för att döda är att rekrytera deltagare från samhället i stort, så som man gjorde under kulturrevolutionen i Kina. Genom att begå mord och andra brott gjorde sig befolkningen medskyldig till kommunistpartiets brott, och de mest brutala förövarna blev några av partiets mest trofasta anhängare. Än idag finns det många före detta rödgardister som misshandlade och mördade under kulturrevolutionen som inte uttrycker någon ånger inför vad de gjorde i sin ungdom.
Dessutom skrämmer kommunistpartiet allmänheten till lydnad, genom att offren dödas öppet och avsiktligt.
Allt detta visar en allmän princip: Genom historien har det dödats under tyranniska regeringar eller i krigstid, eftersom det fanns en fiende som skulle besegras. Om det är så att Kommunistpartiet måste ha en fiende, och om det inte finns någon fiende, måste man uppfinna en, så att man har någon att döda.
I ett land som Kina, som har en lång historia och en rik kultur, kunde kommunistpartiet inte nå sina mål utan ett ständigt dödande. Traditionellt sett har det kinesiska folket trott på och vördat det gudomliga. Det kinesiska folket, med sitt 5 000-åriga kulturarv, skulle annars aldrig ha tolererat det barbariska och hädiska kommunistpartiets existens. Kinesiska kommunistpartiets enda sätt att hålla sig kvar vid makten, vilket det lärt sig av de tidigare försöken i Sovjetunionen, är massmord.
1. Kommuniststyrets våldsamma grund
Kommunismen är ju förkroppsligandet av en ond ande, så omständigheterna kring dess uppkomst var följaktligen mörka. Efter att Marx förklarat att ”ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke”, etablerade banditer och våldsmän Pariskommunen, där man förstörde den franska huvudstaden, med dess kulturella och konstnärliga verk som saknade motstycke i världen. I Ryssland och Kina tog de respektive kommunistpartierna makten genom avskyvärda konspirationer och blodsutgjutelse.
I. Sovjetkommunisternas uppgång
Februari 1917 ledde matbrist och försämrade arbetsvillkor de ryska industriarbetarna till strejk. När oroligheterna spred sig över landet abdikerade Tsar Nikolaj II, och den ryska provisoriska regeringen etablerades. När Vladimir Lenin fick höra talas om de här händelserna återvände han genast till Ryssland från sin exil i Schweiz. Den 7 november 1917 – 25 oktober enligt den traditionella julianska kalendern – genomförde han en statskupp, oktoberrevolutionen. Lenin störtade den provisoriska regeringen och etablerade världens första kommunistregim.
Men i det demokratiska valet till den ryska lagstiftande församlingen den 5 januari 1918 vann Socialistrevolutionära partiet (SR) de flesta rösterna, fastän Lenins Bolsjeviker kontrollerade statsadministrationen. SR fick 40 procent av de 44.4 miljoner röstberättigades röster, och Bolsjevikerna bara 24 procent.
Efter det här bakslaget svek Lenin sina löften och förklarade den lagstiftande församlingen för ”folkets fiende”. Bolsjevikerna hade förberett sig för att införa undantagstillstånd dagen då den lagstiftande församlingen skulle sammanträda i Petrograd. De mobiliserade trupper och upplöste församlingen med våld, och dödade därmed den demokratiska processen i Ryssland.
Oktoberrevolutionen och det efterföljande leninistiska maktövertagandet var ursprunget till alla våldsamma kommuniströrelser som följde under 1900-talet. Det satte igång kommunismens internationella uppgång, och alla de otaliga katastrofer som skulle följa i dess spår.
II. Kinesiska kommunistpartiet tar makten
Efter 1917, när Sovjetunionen just etablerats, exporterade den sin revolution till Kina genom att utnyttja det faktum att representanter från Republiken Kina hade gått med i den tredje internationalen (Komintern).
Bolsjevikerna skickade Grigorij Votinskij till Kina för att etablera en lokal kommunistorganisation. Sedan skickade man Michail Borodin för att arbeta fram en allians mellan Kinesiska nationalistpartiet (Kuomintang) och Sovjetunionen. Under det här arrangemanget kunde det nyfödda Kinesiska kommunistpartiet växa snabbt, genom att infiltrera Kuomintang.
Under andra världskriget och de åtta år som Kuomintang utkämpade ett öppet krig mot den invaderande japanska armén, kunde Kinesiska kommunistpartiet växa i skydd av konflikten. När japanerna invaderade Kina var Röda armén på gränsen till nederlag, men när Kina till sist stod som segrare hade man 1,32 miljoner reguljära trupper och 2,6 miljoner milissoldater. Efter Japans kapitulation gömde sig kommunistpartiet bakom fredssamtalen med Kuomintang för att i hemlighet utöka sina styrkor. Samtidigt lyckades man på diplomatisk väg få USA och Sovjetunionen att sluta stödja nationalisterna. 1949 besegrade Kinesiska kommunistpartiet till sist Kuomintangs regeringsstyrkor, och grundade därefter den mest ondskefulla totalitära kommunistregim världen har skådat.
Vid den här höjdpunkten i världskommunismens historia kontrollerade den en tredjedel av mänskligheten och jordens yta, eftersom den styrde Ryssland och Kina, de två största nationerna sett till yta respektive folkmängd. Kommunistregimer expanderade över stora områden i Europa och Asien, och många länder i Afrika, Sydamerika och Sydostasien blev vasallstater eller allierade till Kina eller Sovjet.
Otaliga människor gav sina liv på andra världskrigets slagfält, men det oväntade resultatet blev att den totalitära kommunismen expanderade våldsamt.
2. Sveket: slakten av arbetarklassen
Både Marx teorier och de totalitära kommunistregimernas retorik handlade om att förlita sig på de proletära arbetarna och bönderna, och de var fulla av löften om att representera deras intressen. Men i praktiken var det arbetarklassen som drabbades av de värsta övergreppen under kommunismens system.
I. Förtrycket av de sovjetiska arbetarna och bönderna
1918, efter att Lenin illegalt upplöst den lagstiftande församlingen, var det arbetarna som var de första att göra motstånd mot kommunistdiktaturen. De protesterade i tiotusental i Petrograd och Moskva, men sköts ner av bolsjeviksoldaterna, och gatorna färgades röda av arbetarnas blod.
Allryska järnvägsfackföreningen, som var landets största fackförening, utropade en politisk strejk i protest mot bolsjevikkuppen, och fick omfattande stöd av många andra fackföreningar. Men precis som i fallet med arbetarna i Petrograd och Moskva slog kommunistpartiet ner på strejken med väpnade styrkor, och såväl järnvägsfacket som andra oberoende fackföreningar förbjöds.
De återstående fackföreningarna tvingades gradvis in under kommunistpartiets kontroll. Våren 1919 strejkade svältande arbetare flera gånger runt om i Ryssland med krav på att få samma ransoner som soldaterna i Röda armén, att politiska privilegier som kommunisterna fått skulle avskaffas, att grundläggande yttrandefrihet skulle införas och demokratiska val hållas. Alla dessa rörelser hanterades av tjekan, den hemliga polisen, som fängslade eller sköt de strejkande.
Sommaren 1918 led Ryssland av en enorm matbrist på grund av det pågående inbördeskriget. I juni, när landet stod på gränsen till svält, skickade Lenin iväg Josef Stalin till Tsaritsyn för att beslagta spannmål från Volgas floddal, som är en av Rysslands traditionella kornbodar.
Kommunistpartiets tyranniska agerande fick bönderna att göra motstånd. I augusti 1918 reste sig bönderna i Penza-området i en beväpnad revolt som snabbt spred sig till intilliggande områden. Kommunistpartiet skickade trupper för att slå ner upproret, och Lenin skickade ett telegram till bolsjevikerna i Penza:
1. ”Häng (och se till att hängningarna sker i folkets fulla åsyn) inte färre än 100 kända markägare, rika män, blodsugare.
2. “Publicera deras namn
3. “Ta allt deras spannmål
4. “Utse gisslan i enlighet med gårdagens telegram
“Gör det på ett sådant sätt att folk som bor hundratals kilometer bort kan se, darra, veta, skrika. […]”[7]
Innan oktoberrevolutionen var Tambov en av Rysslands rikaste provinser. Sovjetunionen organiserade en mängd “spannmålsinhämtningslag” och skickade dem till regionen för att beslagta dess spannmål. Över 50 000 av Tambovs bönder bildade lokala miliser för att kämpa mot kommunistpartiets arbetslag, som också var beväpnade.
1921 föreslog sovjetregimen för den militäre ledaren för operationen, Michail Tuchatjevskij, att han skulle använda giftgas mot “huliganerna”. Tuchatjevskijs användning av kemiska vapen, i kombination med de bränder som härjade regionen, ledde till att stora delar av Tambov ödelades helt. Uppskattningsvis 100 000 av bönderna i Tambov som endera deltagit i motståndet eller släktingar till de som gjorde det, fängslades eller tvingades i exil. Omkring 15 000 personer dog i upproret.
Den omfattande slakten i Sovjetunionen tjänade som en modell för Kinesiska kommunistpartiets kommande förföljelse av de kinesiska arbetarna och bönderna.
II. Kinesiska kommunistpartiet följer Sovjetmodellen
Kina har en bred och djup kultur med en historia på 5 000 år. Där finns en stark tradition bland folket att dyrka gudar och vörda det gudomliga. Kommunismens onda ande kunde inte besegra detta bara genom konspirationer, så den hanterade den traditionella kinesiska kulturen med systematiskt våld.
Kinesiska kommunistpartiet riktade in sig på samhällets elit, som tjänat som dess traditionsbärare, förstörde de fysiska artefakterna från Kinas civilisation och bröt banden mellan det kinesiska folket och deras gudar.
Kinas traditionella arv byttes ut mot “partikulturen” som skulle komma att spridas bland de som överlevde kommunistpartiets massmord. På så vis förvandlades de unga till oberäkneliga “vargungar” som tjänade som den onda andens verktyg i dess förstörelse av mänskligheten.
Genast efter maktövertagandet började kommunistpartiet uppfinna fiender, och man började med att döda eliten. På landsbygden slaktade man markägarna och lågadeln. I städerna dödade man affärsmännen, vilket skapade en atmosfär av terror och plundring av civilsamhället.
För att få bönderna att döda markägarna och “rika bönder” och stötta den nya kommunistregimen, införde kommunistpartiet så kallade markreformer som lovade bönderna egen mark. Men efter att markägarna mördats hävdade kommunistpartiet att marken skulle lämnas över i form av “kooperativ”. Det här betydde i praktiken att marken fortfarande inte var i händerna på bönderna.
I mars 1950 utfärdade Kinesiska kommunistpartiet ett direktiv som inledde det som skulle bli känt som “kampanjen mot kontrarevolutionärerna”, där målet var att döda markägare och rika bönder på landsbygden. Partiet meddelade i slutet av 1952 att mer än 2,4 miljoner “kontrarevolutionärer” hade eliminerats. I verkligheten hade över fem miljoner, nästan en procent av den kinesiska befolkningen, mördats.
Efter att ha dödat markägarna och de rika bönderna drog kommunistpartiet igång de “tre anti”- och “fem anti”-kampanjerna för att göra slut på välbeställda stadsbor. Bara i Shanghai begick 867 människor självmord under rörelsen mellan januari och april 1951, enligt ofullständig statistik. Många av dem var kapitalister som begick självmord med hela sin familj.
Kommunistpartiet nöjde sig inte med att utrota markägare och kapitalister, utan rånade också bönder, småskaliga köpmän och hantverkare. Så efter all slakt levde den stora majoriteten av arbetarklassen fortfarande i fattigdom.
3. Kommunistpartiets absoluta brutalitet
I. Sovjetkommunismens brott
i. Gulag, förebilden till Hitlers dödsläger
Den 5 september 1918 beordrade Lenin att de första sovjetiska koncentrationslägren skulle byggas på Solovetskij-öarna, där politiska fångar och dissidenter som motsatte sig oktoberrevolutionen skulle fängslas, torteras och mördas. Sovjetiska kommunistpartiet följde upp det här med ytterligare en konstellation av koncentrationsläger på olika platser i Sovjetunionen – de ökända gulag-lägren under Stalineran.
Gulag är en förkortning av en rysk benämning som betyder ”huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger”. Systemet växte till monstruös storlek under Josef Stalins tid vid makten, då kommunistpartiet intensifierade sin politiska terror och genomförde allt mer omfattande utrensningar. När Stalin dog 1953 fanns det 170 gulag-administrationer som omfattade mer än 30 000 enskilda läger över hela Sovjetunionen – det som författaren Aleksandr Solzjenitsyn kallade ”Gulagarkipelagen” i sin bok med samma namn.
I sitt dokumentära verk listar Solzjenitsyn 31 olika metoder som den sovjetiska hemliga polisen använde för att trötta ut fångarna och tvinga dem att bekänna vad som helst. [4]
De som skickades till gulag led ständig brist på mat och kläder och var tvungna att utföra tungt kroppsarbete 12-16 timmar om dygnet i den iskalla ryska vintern. Dödstalen var enorma. Många människor fängslades med hela sin familj, där makar fängslades och fruar tvingades i exil. Till och med människor upp i 80-årsåldern skickades till lägren. De dömda kunde vara allt från högt uppsatta partimedlemmar, personer i statsledningen och militära ledare, till alla sorters helt vanliga medborgare – troende, ingenjörer, tekniker, läkare, studenter, lärare, fabriksarbetare, bönder, och så vidare.
Många tror att koncentrationslägren var en nazistisk uppfinning, men gulagsystemet var en föregångare till liknande former av förtryck över hela världen, både under kommunistiska och ickekommunistiska regimer. Innan andra världskriget skickade Hitler Gestapoofficerare till Ryssland för att besöka och studera de sovjetiska erfarenheterna av att bygga gulag.
Försiktiga bedömningar gör gällande att över en halv miljon fångar dog i gulaglägren under Stalinterrorn mellan 1930 och 1940. Gulagsystemet avskaffades 1960. En rysk, statlig mediasajt skrev 2013 att över 15 miljoner människor hade dömts och fängslats i gulagsystemet, och att 1,5 miljoner hade dött.
ii. Den sovjetiska terrorsvälten
Kommunistregimer har ofta dödat människor med hjälp av svält. Mellan 1932 och 1933 utsattes Ukraina för en folkmordssvält, känd som ”Holodomor”, som orsakades av sovjetregimen.
Efter inbördeskriget mötte kollektiviseringen av jordbruket starkt motstånd bland Ukrainas bönder. Det här hanterade det sovjetiska kommunistpartiet genom att klassificera de flesta kunniga bönder som ”kulaker” och skicka dem i exil till västra Sibirien eller de centralasiatiska sovjetrepublikerna. Att man gjorde sig av med ”kulakerna” fick svåra konsekvenser för Ukrainas jordbruk, och produktionen rasade 1932.
Vintern 1932-1933 skar sovjetregimen av matförsörjningen till Ukraina och satte upp säkerhetsstängsel längs republikens gränser. Ukrainarna överlevde först på lagrade grönsaker och potatis, men dessa samlades snart in av partimyndigheterna. Ett stort antal bönder svalt ihjäl. I sin desperation grävde folk upp hund- katt- och boskapskadaver, och hemföll till och med till kannibalism.
Myndigheterna hindrade folk från landsbygden att resa till städerna för att försöka få tag i mat. Många svalt ihjäl medan de gick längs järnvägen.
Holomodorsvälten gjorde över en miljon ukrainska barn föräldralösa. Många blev hemlösa, och var tvungna att tigga mat i städerna. För att eliminera den här pinsamheten gav Stalin polisen tillåtelse att skjuta barn som bara var 12 år gamla.
Uppskattningar av dödstalen under Holodomor sträcker sig från 2,5 miljoner till 4,8 miljoner. Under svälten kunde man se offer liggande på gatorna i Ukrainas dåvarande huvudstad Charkiv.
iii. Den stora terrorn drabbar den sovjetiska eliten
Det kommunistiska spökets syfte är att förstöra hela mänskligheten, inklusive till sist sina egna anhängare. Det här kunde man se under Stalineran, medan kommunistpartiet i Sovjet genomförde blodiga utrensningar i sina egna led. Den stora terrorn, som Stalin inledde 1938, var riktad mot de högsta nivåerna av kommunistpartiet.
Av 1 966 delegater i kommunistpartiets 17:e kongress 1934 kom 1 108 att gripas för ”kontrarevolutionära aktiviteter”. Fyra av fem av centralkommitténs 139 medlemmar från den 17:e kongressen sköts.
Den sovjetiska politbyrån hade valt in 31 medlemmar mellan 1919 och 1935, och av dem dödades 20 i Stalins utrensningar. Lavrentij Beria, Stalins chef för den hemliga polisen, NKVD, sade en gång: ”Visa mig mannen, så ska jag hitta brottet.” Av de sex medlemmarna av politbyrån vid Lenins död 1924 var bara Stalin vid liv 1940. De övriga fem – Lev Kamenev, Grigorij Zinovjev, Aleksej Rykov, Michail Tomskij och Lev Trotskij – hade samtliga avrättats eller mördats 1940.
Ingen del av samhället skonades i den stora terrorn. Kampanjerna inom religionen, vetenskapen, utbildningssystemet, akademin och konstvärlden hade kommit långt innan utrensningarna började decimera den militära och politiska eliten. De huvudsakliga offren för Stalins terror var vanliga sovjetmedborgare.
Hur många greps, dödades, fängslades eller skickades i exil av Stalin under den stora terrorn? Än idag finns inga fullständiga redogörelser eller svar. När Sovjetunionen var på väg att upplösas, i juni 1991, sade KGB-chefen Vladimir Kryutjkov att 4,2 miljoner människor utsatts för statsterrorn mellan 1920 och 1953, varav två miljoner under den stora terrorn.
Alexander Jakovlev, en reformistisk politiker under Sovjet- och Jeltsineran, sade i en intervju år 2000 att offren för det stalinistiska förtrycket var minst 20 miljoner.
II. Kinesiska kommunistpartiets brott
Från det att Kinesiska kommunistpartiet etablerade sin regim 1949 och fram till 1966 förlorade tiotals miljoner kineser livet i kampanjen mot kontrarevolutionärer, ”tre anti”- och ”fem anti”-kampanjerna, kampanjen mot högerelement och svälten som orsakades av ”Det stora språnget”.
Det här följdes av en blodig kamp inom partiet. När en ny generation av kineser, uppfostrade till ateistiska ”vargungar”, och indoktrinerade med den kommunistiska partikulturen, blev vuxna, iscensatte kommunismens onda ande en kampanj av ännu mer ohämmat dödande och förstörelse, med sikte på att radera ut 5 000 år av traditionell kinesisk kultur.
i. Den stora kinesiska svälten
Mellan 1959 och 1962 drabbades Kina av historiens dödligaste svältkatastrof. Kommunistpartiet försöker lura världen genom att hävda att det var ”tre år med naturkatastrofer”. I själva verket handlade det om att kommunistpartiet 1958 inledde folkkommunrörelsen och det huvudlösa ”stora språnget”.
Dessa vilda planer ledde inte bara till minskade spannmålslager och jordbruksproduktion, utan innebar också att alla nivåer inom ledarskapet, från byarna till städerna, började skicka falska rapporter. Kommunistpartiet använde dessa rapporter som grund för sitt insamlande av spannmål från bönderna, vilka därmed var tvungna att lämna över både sin egen mat, sitt utsäde och sitt djurfoder till regimen.
Kommunistpartiets administrativa organ på alla nivåer skickade arbetslag till landsbygden. De förhörde och torterade de hjälplösa bönderna för att tvinga ur dem det sista de hade i matväg. Man följde exemplet från Sovjet och förbjöd bönderna att ta sig in i städerna för att söka mat, vilket ledde till att hela familjer och hela byar svalt ihjäl. Kannibalismen bredde ut sig, och svältens offer låg spridda över landsbygden. När bönderna ertappades med att stjäla mat för att försöka överleva dödades de.
Det spannmål som regeringen beslagtog bytte man mot stora mängder sovjetiska vapen, eller guld som kommunistpartiet betalade av skulder med, samtidigt som man ignorerade kineserna. På bara tre år skördade den stora svälten tiotals miljoner människors liv.
ii. Fanatism, slakt och kulturellt folkmord under kulturrevolutionen
Den 16 maj 1966 publicerade kommunistpartiets centralkommitté ett meddelande som blev startskottet för kulturrevolutionen. I augusti samma år började de så kallade röda gardena formas av gymnasieelever, ledda av barn till högt uppsatta partikadrer. Mobbarna gick bärsärkagång genom Peking, plundrade, misshandlade och mördade. I slutet av ”röda augusti” hade tusentals människor dödats i Peking.
Bara i Daxingdistriktet i Peking dödades 325 människor mellan den 27 augusti och 1 september. De kom från 48 produktionsbrigader i 13 folkkommuner. De var mellan 80 år och 38 dagar gamla. 22 familjer utplånades helt. Rödgardisterna klubbade, stack ihjäl eller ströp sina offer. De dödade nyfödda och småbarn genom att ställa sig på ena benet och slita dem i två delar.
När kommunismens onda ande fick människor att misshandla och döda raderade den ut deras mänskliga medkänsla och hjärntvättade dem med slagord som att ”behandla fienden med den hårda vinterns förlamande grymhet”. Med varje brott mot mänskligheten förjagade kommunistpartiet kinesernas traditionella kultur och moral. Förgiftade av partikulturen förvandlades många människor till mordredskap.
När de flesta människor ser den kommunistiska totalitära statens blodiga illdåd kan de inte begripa hur människor kan sjunka ner i ett sådant omänskligt barbari. Sanningen är att de var besatta av ruttna demoner och fördärvade andar, kontrollerade av kommunistspöket.
Det är ingen liten uppgift att försöka bedöma förödelsen efter kulturrevolutionen. De flesta studier landar i att minst två miljoner människor dödades. R.J. Rummel, en amerikansk forskare, skriver i ”China’s Bloody Century” att kulturrevolutionen krävde 7,73 miljoner liv.
Dong Baoxun, docent vid Shandonguniversitetet, och Ding Longjia, biträdande chef för Shandongs partihistoriska forskningskontor, skrev en bok tillsammans 1997, med titeln ”Återupprätta de oskyldiga – rehabilitera de felaktigt anklagade och dömda”. I den citerar de Ye Jianying, dåvarande vice ordförande i Kinesiska kommunistpartiets centralkommitté, som sade följande vid avslutningen av den centrala arbetskonferensen, den 13 december 1978:
”Två års och sju månaders heltäckande utredning ledd av centralkommittén har kommit fram till att 20 miljoner människor dog under kulturrevolutionen, över 100 miljoner utsattes för politisk förföljelse, […] och över 800 miljarder yuan slösades bort.”
Enligt ”Selected Works of Deng Xiaoping” så gav den förre partiledaren två intervjuer med den italienska journalisten Oriana Fallaci i Peking den 21 och 23 augusti 1980.
”Hur många dog i kulturrevolutionen?” frågade Fallaci.
”Hur många dog verkligen i kulturrevolutionen? Det är en astronomisk siffra, och det kan aldrig uppskattas”, svarade Deng.
Deng Xiaoping beskrev ett typiskt fall: Kang Sheng, chefen för hemliga polisen, anklagade Yunnanprovinsens partisekreterare Zhao Jianmin för förräderi och för att vara en Kuomintang-agent. Förutom att Zhao fängslades påverkade hans fall 1,38 miljoner människor runt om i provinsen. 17 000 dödades i förföljelsen och 60 000 misshandlades så svårt att de blev handikappade.
iii. Ondska utan motstycke: förföljelsen av Falun Gong
Årtionden av dödligt våld och ateistisk indoktrinering från Kinesiska kommunistpartiet har varit extremt skadligt för samhällsmoralen, och dragit ner den långt under den nivå som gudarna satt för människorna. Till och med många av de kineser som fortfarande har en tro vet ingenting om genuin tro, eftersom de är fast i falska religiösa organisationer som kontrolleras av kommunistpartiet. Om det fortsätter att rasa utför på det här viset så kommer mänskligheten utplånas, så som förutspåtts i heliga texter från alla uråldriga civilisationer.
I Kina började Li Hongzhi under våren 1992 lära ut Falun Gong, även känt som Falun Dafa, för att återställa den mänskliga moralen och rädda världens människor. Falun Gong är en andlig metod baserad på principerna sanning, godhet och tålamod.
Falun Gong är lätt att lära sig, och spreds snabbt över Kina. Många utövare och deras familj och vänner upplevde mirakel när det gällde förbättrad hälsa och karaktär, och tiotals miljoner människor började utöva metoden, både i och utanför Kina. Med så många människor som utövade Falun Gong och ställde höga krav på sig själva började samhället att återfå sin moraliska kompass.
Men kommunismens spöke vill hindra människan från att kunna räddas av Skaparen. Av det skälet förstörde det traditionell kultur och korrumperade mänskliga moralvärderingar. Givetvis såg det Falun Gong som sin största fiende.
I juli 1999 beordrade kommunistpartiets dåvarande ledare Jiang Zemin självsvåldigt en systematisk förföljelse av Falun Gong och dess utövare. I en brutal kampanj som innefattade hela Kina använde partiet varenda tänkbar metod för att uppnå Jiangs mål: ”Döda dem fysiskt, ruinera dem ekonomiskt, förstör deras rykte.”
Partiets taltrattar lät en konstant propagandaström av hat och förtal mot Falun Gong överskölja det kinesiska folket. Sanning, godhet och tålamod förkastades; falskhet, ondska och kamp föredrogs.
Den onda anden drog ner samhället till nya moraliska lågvattenmärken. I den återuppväckta atmosfären av hat och förtryck ignorerade det kinesiska folket förföljelsen mitt ibland dem – ett svek mot buddhor och gudar. Somliga offrade sitt samvete och deltog i kampanjen mot Falun Gong, ovetande om att de hade dömt sig själva till förintelse.
Kommunistspöket begränsade inte förföljelsen till Kina. Det tystade den fria världens länder medan den kinesiska regimen ohämmat fängslade, torterade och mördade Falun Gong-utövare. Den fria världen såg till sina ekonomiska intressen och tog in partiets lögner, vilket gav förövarna fria tyglar att begå de värsta brott man kan tänka sig.
I förföljelsen av Falun Gong introducerade Kinesiska kommunistpartiet en ondska världen aldrig tidigare skådat: organstölder från levande människor. Falun Gong-utövare var den största gruppen av människor som satt fängslade för sin tro i Kina, och nu började man döda dem på beställning. De styckades på operationsborden på statliga och militära sjukhus, och deras organ såldes för tiotusentals eller hundratusentals dollar.
Den 7 juli 2006 publicerade kanadensarna David Matas och David Kilgour (tidigare parlamentsledamot) en rapport med titeln ”Bloody Harvest” (”Blodig skörd”). De undersökte 18 bevispunkter och satte ljuset på kommunistpartiets monstruösa agerande, vilket de beskrev som ”en vidrig form av ondska […] som inte funnits förr på den här planeten.”
I juni 2016 publicerades tillsammans med ett internationellt undersökningsteam en uppföljning, ”An Update to ’The Slaughter’ and ’Bloody Harvest’”. Rapporten är över 680 sidor lång och innehåller över 2 400 referenser, och den bevisade bortom allt tvivel att kommunistregimen bedriver storskalig organstöld från levande människor.
13 juni 2016 röstade den amerikanska kongressens representanthus igenom Resolution 343, enhälligt, via acklamation. Där krävs att Kinesiska kommunistpartiet omedelbart upphör med organstölderna från Falun Gong-utövare och andra samvetsfångar.
Den lukrativa transplantationsindustrin upprätthöll förföljelsen av Falun Gong och lockade patienter från Kina och runt om i världen, som därmed blev delaktiga i kommunistpartiets massmord.
Kommunistpartiet har aldrig, sedan de tog makten, lättat på förtrycket av de troende. Vi kommer att återkomma till detta i kapitel 6.
4. Röd terror på export
I inledningen till ”Kommunismens svarta bok” finns en grov uppskattning av dödssiffrorna från kommunistregimer runt om i världen. Siffran som uppges är 94 miljoner, med följande fördelning:
20 miljoner i Sovjetunionen
65 miljoner i Kina
1 miljon i Vietnam
2 miljoner i Nordkorea
2 miljoner i Kambodja
1 miljon i Östeuropa
150 000 i Latinamerika (främst Kuba)
1,7 miljoner i Etiopien
1,5 miljoner i Afghanistan
10 000 på grund av ”internationella kommuniströrelser och kommunistpartier som inte sitter vid makten”. [6]
Förutom Ryssland och Kina så har mindre kommunistregimer visat sig vara minst lika villiga att ägna sig åt absolut ondska. Folkmordet i Kambodja är det mest extrema massmord som genomförts av en kommunistregim. Enligt olika bedömningar mördade Röda Khmerernas regim under Pol Pot mellan 1,4 och 2,2 miljoner av sina egna medborgare – alltså möjligen så mycket som en tredjedel av hela befolkningen vid den tiden.
Mellan 1948 och 1987 dödade de nordkoreanska kommunisterna över en miljon av sina egna medborgare genom tvångsarbete, avrättningar och koncentrationsläger. På 90-talet dog mellan 240 000 och 420 000 av svält. Sammanlagt tros mellan 600 000 och 800 000 ha dött en onaturlig död mellan 1993 och 2008. Efter att Kim Jong-un kom till makten har han helt öppet låtit mörda högt uppsatta politiker och sina egna släktingar. Han har också hotat världen med kärnvapenkrig.
Bara ett sekel har gått sedan den första kommunistregimen tog makten i Ryssland, men kommunismens spöke har lyckats mörda fler människor i de länder där det styrt än alla de som dog under båda världskrigen. Kommunismens historia är en historia av mord, och varje sida är skriven med offrens blod.
| Kapitel 2 | Kapitel 4 |
Referenser
[1] “Remembering the Victims of Communism,” https://www.congress.gov/congressional-record/2017/11/13/extensions-of-remarks-section/article/E1557-2.
[2] Stéphane Courtois, ed., The Black Book of Communism: Crimes, Terror, Repression, trans. Jonathan Murphy (Cambridge: Harvard University Press, 1999), 4.
[3] “Revolutionaer Seiner Majestät” (“Revolution of His Majesty”), http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-54230885.html.
[4] Winston S. Churchill, The World Crisis, Volume 5.
[5] Robert Service, translation of “the hanging order,” Lenin, a Biography (London: Macmillan, 2000), 365.
[6] Aleksandr Solzhenitsyn, The Gulag Archipelago: 1918–1956.
[7] https://www.cato.org/policy-report/januaryfebruary-2010/criminalization-almost-everything
[8] Interview with Alexander Yakovlev (1992–2005), översatt av Chinese Academy of Social Sciences.
[9] Stéphane Courtois, ed., The Black Book of Communism: Crimes, Terror, Repression, trans. Jonathan Murphy (Cambridge: Harvard University Press, 1999), 4.